Elisabeth Thand Ringqvist och Donald Trump jobbar för extremisterna

Plötsligt talar opinionssiffrorna Elisabeth Thand Ringqvists språk. Plötsligt måste Magdalena Andersson bry sig om vad Centerpartiet vill och tycker.

Och när Thand Ringqvist i dag presenterade C:s valplan var budskapet tydligt:

– Centerpartiet kommer inte att acceptera Vänsterpartiet i regering eller en regering som är beroende av Sverigedemokraterna.

Mycket kan förstås hända innan september, men enligt sajten Pollofpoll.se:s sammanvägning av mätningar samlar Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i dag 173 mandat. Det ger ingen majoritet. Centerpartiet har 16 till …

Blivit ovänner med M

Men det är inte så att väljarna flockas kring Thand Ringqvists politiska projekt, vad det nu är.

Nej, det är Liberalernas opinionsmässiga kollaps som påverkar mandatfördelningen, och nu måste Magdalena Andersson alltså förhålla sig till två starka viljor:

En Nooshi Dadgostar som inte accepterar något annat än ministerposter och en Elisabeth Thand Ringqvist som inte accepterar några vänsterpartiministrar.

För väljarna ser det för löjligt ut.

De allra flesta har förstått att C vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna och partier som samarbetar med SD. De allra flesta har förstått att saken är så viktig för C att de är beredda att göra sig till ovänner med Moderaterna.

Samarbetar med V överallt

Men de allra flesta förstår nog inte vad C:s alternativ är. C-väljarna – de blir förvisso färre och färre – föredrar helt klart en S-ledd regering där C och MP ingår. Vänsterpartiet är det svårare med, men ett samarbete är nog okej.

Ute i landet är flera C- och V-samarbeten redan i gång. I Region Norrbotten, Region Uppsala, Solna, Sundbyberg, Kalmar, Västerås, Lessebo, Arvika, Sollefteå och Herrljunga. Och så vidare.

Men det där spelar ju ingen roll.

Centerpartiet i riksdagen orkar inte göra som kusinerna från landet och välja sida på allvar. Partiet vill, precis som när Annie Lööf var partiledare, att ”den breda mitten” ska sätta sig ned och lösa ut alla samhällsproblem och samtidigt koppla bort SD. Det betyder i klarspråk att arvfienderna S och M ska bilda regering och låta knallhatten Martin Ådahl skriva statsbudgeten.

Tiden är inte rätt

Utanför partikansliet har det väl inte funnits någon – med undantag för Dagens Nyheters ledarredaktion – som riktigt trott på det där.

Men med Donald Trumps Grönlandshot, Natos kris och EU:s tullkonflikter uppfattar C att man har vind i seglen. Nu är tiden rätt att frysa alla inrikespolitiska konflikter och låta den breda mitten sätta sig på alla.

Men är tiden rätt? Nja. Blocköverskridande överenskommelser kommer i regel på plats för att lösa en kris och fördela det politiska ansvaret för hur krisen blir löst.

C:s argumentation handlar fortfarande om att isolera ett eller två partier. Och det huvudsakliga motargumentet gäller även i Donald Trumps dingla värld. Det får motsatt effekt eftersom ytterkantspartiet blir den enda oppositionen.

Extremisterna stärks

I andra länder där sådant manövrerande prövats i syfte att minska icke-mittens inflytande har det gått ganska dåligt för de traditionella maktpartierna. Titta på Tyskland. Titta på Frankrike. Titta på Österrike.

Här växer sig extremistpartierna starka i skuggan av stora koalitioner och halsbrytande samarbeten. Och händelsevis är det extremistpartier som Donald Trump har flaggat för att han vill hjälpa att ta makten.

Så även om Elisabeth Thand Ringqvist och Donald Trump driver helt olika projekt tycks slutmålet vara detsamma: att göra extremisterna till vinnare.