Vem orkar skaffa barn när man förväntas vara perfekt?

Hur länge ska man egentligen få ha sitt barn på förskolan – om man samtidigt är hemma föräldraledig med ungens syskon? Kring den frågeställningen blossade en hätsk debatt i slutet av förra året. 

Och det verkar som att ämnet mammor och moderskap hänger med in i 2026. SVT har nyligen släppt de första fem avsnitten av sin nya popkultursatsning, som heter just “Mammor”. Där får vi följa fem hyfsat kända mammor i vardagen. 

Ingen kommer undan vardagen

Kritiken har så klart inte låtit vänta på sig. “Varför ska vi följa kända mammor?” “Är det här verkligen representativt, dom är ju rika.”.

Å ena sidan kan man förstå kritikerna. Representationen av arbetarkvinnor är pinsamt låg i statsmedia och dessa kvinnors liv är på en hel del sätt inte representativa.

Men efter att ha sett programmet så börjar jag undra om det egentligen spelar någon större roll. Även de kända och välbärgade gråter när lämningarna på föris är jobbiga, bråkar om vem som ska ta vabben och tjatar på sin kille om disk, tvätt och gympakläder till barnen. 

Jagets upplösning

Men den vanligaste kritiken mot programmet siktar in sig på kvinnorna som är med och att några av dem uttrycker en vilja att inte bara vara mamma. De har en vilja att ha ett eget liv, Vara en egen person. 

Det är i sig inget nytt. Många är de mammor som insett, när barnet fötts, att moderskap är ett tillstånd där kvinnan förväntas upplösas som individ. 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är väl flitigast citerad med sin formulering om ”jagets upplösning”. Man slutar helt enkelt finnas och blir ett med barnet och moderskapet. 

Finns det bara ett sätt att vara mamma?

Trots att det ligger mycket i detta så betyder det inte att det inte är smärtsamt, eller att alla ens vill ha det så. Många kvinnor sörjer sig själva och sina liv. De som kan och ges utrymme försöker balansera båda, något flera av mammorna i SVT-serien uttrycker.

Resultatet av det sistnämnda: ständigt dåligt samvete, och, för den som vädrar känslorna i offentligheten, pekpinnar om att ”man kanske inte ska skaffa barn om man inte vill vara med dem”. 

Den uppmärksamma kan se ett mönster: det är samma kommentarer som haglade på de mammor som uttryckte behov och lättnad av att lämna äldre syskon på föris när de var hemma med sin bebis. 

Men är det verkligen det enda sättet att vara mamma? Att konstant vara där, aldrig vilja något mer?

Räcker inte med jobb och bostad

Det verkar inte bättre. 

Parallellt med detta sjunker födslotalen. Alla har sina favoritförklaringar. Från vänsterhåll är de föga förvånande materiella. Stabil inkomst, bostad, socialförsäkringar. Höjd etableringsålder ger äldre mammor och färre barn.

Det är inte nödvändigtvis en dålig analys, men det är definitivt otillräckligt. 

Det som snarare enar alla kvinnor, oavsett klass, så är det ju förväntningarna på en som mamma. Om ansvaret, tiden, intresset och omsorgen.

Man ska vara som förtrollad av det som via fortsatt starka normer och ouppnåeliga ideal på förhand redan bestämt är ens livs största grej. Nåde den som inte håller med i vareviga stund. 

Det kan absolut sätta käppar i hjulet i ens relation. Besvikelsen över att vara trött och känna sig fast i ett evigt huvudansvar man liksom inte bad om. Och förvandla vilken kvinna som helst till en tjatig, sur sexvägrarkärring.

Ingen normalt funtad person tycker ju om att tjata om hushållssysslor, pengar eller egentid. Tyvärr behövs det i alltför många fall. 

Andra kvinnor är värst

Men det absolut sorgligaste är att de gapigaste kritikerna mot mammor i det offentliga rummet även de är kvinnor.

Duktiga kvinnor som älskade tiden med barnen. Rediga mammor som minsann inte hade sina barn på förskolan mer än ett par timmar om dagen och absolut inte när de var föräldralediga med syskon. Perfekta helgon till fruntimmer som inte kan förstå hur man hellre kan spendera en kväll med vänner eller på jobbet än med sina små änglar. 

Ska man förstå varför så många väntar med att skaffa barn ska man absolut kika på etableringsåldern och huspriser. Men man ska också hålla i åtanke att livet förväntas vara över för den som klämmer fram ungarna. 

Om du inte är en perfekt madonna, det vill säga. Men det är vi tyvärr inte alla.