”Om män kan väljas bort i hemtjänsten – vad blir nästa steg?”

Nu vill regeringen att äldre i hemtjänsten ska kunna välja kön på personalen. Ett förslag som strider mot diskrimineringslagen – men som redan i dag praktiseras utan större ifrågasättande.

Jag har själv suttit med i ärenden där chefen godkänt att manliga vårdare sorteras bort. 

Frågan är enkel: Om kön kan väljas bort – vad blir nästa steg att lagstifta om?

För mig är det ingen hypotetisk fråga. Jag har själv upplevt hur hudfärg redan i dag väger tyngre än kompetens.

Utslängd på grund av min hudfärg

Under mina år som undersköterska har jag gång på gång upplevt situationer där jag, på grund av min hudfärg, blivit utsatt för diskriminering och kränkningar.

Det har kommit från brukare, anhöriga, kollegor och till och med chefer.

Misstro mot min kompetens, att bli dumförklarad och att min yrkeskunskap inte tas på allvar har varit återkommande inslag i min arbetsvardag.

En händelse har satt djupa spår. Jag kom till en brukare där jag inte var välkommen. Trots att brukaren var i behov av hjälp togs min kompetens inte emot.

Anhöriga gjorde tydligt att de inte ville ha mig i närheten av brukaren – enbart på grund av min hudfärg. Jag blev utslängd gång på gång.

Kompetens spelar ingen roll

I stället fick brukaren möjlighet att välja mellan två kollegor som var anställda som vikarier.

De var ljushyade, och någon av dem valdes i stället.

Min yrkeserfarenhet och yrkeskompetens vägde mindre än min hudfärg.

Detta är inte en enskild händelse. Det är ett strukturellt problem.

Diskriminering i vården måste tas på allvar – inte tystas ner eller normaliseras. Ingen ska behöva välja mellan sitt arbete och sin värdighet.

Alla har ett ansvar

Vems ansvar är det då att ta tag i problemet? För mig är svaret tydligt: ansvaret börjar i samhället som helhet. Alla har ett ansvar – men alla har inte samma makt.

Därför måste de som har makt också gå före.

Diskriminering i arbetslivet försvinner inte av sig själv. Den normaliseras när den tystas ner, när den ursäktas som ”brukarens val” eller när arbetsgivare väljer bekvämlighet framför ansvar.

Samhället når förändring först när vi slutar acceptera detta som en del av vardagen.

Ta ansvar och sätt gränser

För att nå dit krävs tydliga ställningstaganden. Arbetsgivare måste ta sitt arbetsmiljöansvar på allvar och sätta gränser för diskriminerande beteenden – även när de kommer från brukare eller anhöriga.

Fackförbund måste fortsätta driva frågan, och politiken måste säkerställa att lagar om diskriminering faktiskt efterlevs i praktiken, inte bara på pappret.

Men ansvaret stannar inte där. Förändring börjar också i det lilla: i samtalen på arbetsplatsen, i modet att säga ifrån, i viljan att se varandra som yrkespersoner – inte hudfärg.

Först när vi alla tar vårt ansvar kan vi bygga ett samhälle där ingen ska behöva utsättas för det jag och många andra har upplevt.

Självförtroendet var i botten

När man ständigt möts av ifrågasättanden börjar man till slut själv tro på den negativa bild som andra målar upp. Jag nådde en punkt där mitt självförtroende var i botten.

Det var då en kollega, Anne-Marie Malmkvist, såg mig, trodde på mig och gav mig styrkan att börja tro på mig själv igen, i dag är hon min bästa vän i livet.

Med det stödet kunde jag långsamt resa mig och bli starkare. 

Jag tog ett beslut: ingen annan ska behöva gå igenom det jag har upplevt. Det blev startpunkten för mitt fackliga engagemang och min kamp för mänskliga rättigheter inom arbetslivet.