Därför röstar 40 procent av de unga männen på SD

Enligt en ny undersökning från GP/Novus skulle Tidöpartierna få nästan 70 procent av rösterna om män mellan 18 och 29 år fick bestämma.

Fyra av tio av dem skulle rösta på Sverigedemokraterna.

Det känns ärligt talat så där, när vi pratar om den generation som förväntas bära vår framtida välfärd och arbetsmarknad.

Den politiska klyftan mellan könen har blivit en existentiell avgrund.

Partiernas svar har i vanlig ordning bestått av pajiga identitetspolitiska utspel; från SSU-konton som kallar statsministern för ”PK” till SD:s heliga kamp för snabbare A-traktorer.

Medan högern vunnit unga män genom att försvara deras livsstil, har vänstern ofta fastnat i att förklara för dem varför deras världsbild är felaktig.

Socialiseras i individualistiska projekt

Det är inte svårt att sympatisera med det senare. Unga killar som socialiseras in i individualistiska projekt – som drömmen om snabba pengar – snarare än i kollektiva samhällsroller blir inte bara egoistiska snorungar. 

De blir direkt skadliga när deras förenklade samhällsanalys leder till stöd till partier som i praktiken gör världen de lever i ännu sämre. 

Högerpopulistisk politik är aldrig bara ett rop på hjälp eller en missnöjesmarkering; det är ett aktivt val som leder till en försvagad rättsstat, hårdare migrationspolitik och ökade hot mot minoriteter. 

Att acceptera det för egen vinning är snorungebeteende, oavsett ålder.

Statistik i en riskanalys

Men en världsbild handlar sällan om fakta, oftare om vad som gör livet begripligt.

För den som står utanför bostadsmarknaden och ser framtiden krympa, blir SD:s berättelse om ett förlorat folkhem en logisk karta – oavsett hur felaktig kompassen är.

Sanningen är att unga män möter en verklighet som politiken i övrigt slutat adressera. En värld med osäkra jobb, brist på sociala sammanhang och en bostadsmarknad utan ingångar, där många av deras systrar går vidare till universitetet medan de halkar efter i skolan. 

Ett offentligt samtal där deras grupp nästan enbart omnämns som ett problem – som bärare av toxisk maskulinitet, potentiella extremister eller gängkriminella. 

De blir statistik i en riskanalys. 

Där har gruppen, ironiskt nog, en hel del gemensamt med invandrarna de tydligen vill skylla samhällsproblemen på. De representerar båda grupper där politiken fortfarande tror att skam är ett rimligt styrmedel.

Kvinnor, å andra sidan, har under decennier erbjudits kollektiva berättelser som gjort deras erfarenheter begripliga. 

Feminismen har förklarat deras otrygghet och underordning som något strukturellt som kan förändras gemensamt, istället för individuella misslyckanden. Det offentliga har tilltalat dem som subjekt med en framtid.

Trots det kan vi se att även de påverkas av tidsandan: blir mer konservativa och mindre idealistiska. 

Strategiska högerpopulister

Unga är, överlag, mer intresserade av privatekonomi och personlig vinning än av politik.

Men medan kvinnor genom studier och omsorgsyrken tränas i mänskliga möten, lever allt fler unga män i digital isolering.

Här har högerpopulister varit strategiska – vare sig det är genom en analys eller för att de själva är korkade tonårskillar långt upp i medelåldern. 

De organiserar inte unga män trots deras frustration utan genom den, och får draghjälp av algoritmer som hyllar den starka individen och hånar det gemensamma.

Där mittenpartierna försöker uppfostra bort missnöje med skam eller rätt ordval, erbjuder högerpartierna något helt annat. Individualism, ordning, disciplin, och nationell stolthet. 

Vad de säljer är inte politiska lösningar utan en återupprättelse. Möjligheten att få vara mobbare istället för förlorare. 

En isolerad folkrörelse, enad av känslan av statusförlust och en brist på erkännande. 

Även snorungar behöver en plats

Det här borde oroa alla politiker, inte bara de som för närvarande tappat kontakten med väljargruppen. 

För om det stämmer att unga män och kvinnor inte längre lever i samma verklighet, handlar det till slut om mer än bara väljarsiffror. 

Om människor inte längre kan mötas –  i vardagen, på jobbet eller i det offentliga samtalet – stannar det inte vid polariserade valresultat utan i ett samhälle som slits isär av den totala avsaknaden av ett gemensamt “vi”. 

Och om den enda gemenskap som då erbjuds är en nationalistisk saga, har vår historia visat med all önskvärd tydlighet hur det brukar sluta.

Den manliga isoleringen är alltså inte bara ett politiskt problem för vänstern att lösa eller för högern att exploatera. Och om unga ska välja demokratin, måste den först bevisa att den har en plats för dem som är mer än bara en cynisk riskanalys. 

Även om de råkar vara snorungar.