Här gömmer sig familjen för skånska storbonden: ”Såg oss inte som människor”

I ett hus någonstans i norra Skåne gömmer sig en georgisk familj. Villan står vanligtvis tom och inredningen andas sjuttiotal i original. Känslan är att den väntar på att säljas – eller helrenoveras. Familjen har fått låna bostaden gratis av en vänlig person tack vare kontakter genom Pingstkyrkan. 

Just nu har de ingen annanstans att ta vägen. De vill absolut inte träffas på allmän plats eller i stadens centrum, där någon av dem som nu har blivit deras skräck skulle kunna se dem. 

– Bonden ringer mig, från olika nummer, och säger: ”Var är du? Kom och städa mitt hus!” Aldrig i livet att jag gör det. Vi har redan arbetat som obetalda slavar för honom i tre år, säger Mariia Kokosadze och försäkrar sig om att bilen som vi kom i är parkerad långt in på uppfarten, så att den inte är synlig från gatan.

Ständig stress

Hon har slutat svara på okända nummer. 

– Det har hänt att även bondens son och vänner i byn försöker få tag på oss. Jag känner ständig stress. 

Familjen har bryggt stark turkiskt kaffe och sitter tillsammans i en soffa: Mariia Koko­sadze, hennes bror Egmont Kokosadze och Mariias vuxna dotter Diana, som ofta är här med sina två små barn. Mariias man Koba bor också i huset tillsammans med de andra. Men just i dag är han i väg och hjälper en vän. 

Parens två vuxna söner, som också arbetade hos lantbrukaren, har lämnat landet. De är rädda att utvisas, skickas till fronten och tvingas strida för Ryssland mot Ukraina. Med och slet på åkrarna var också Mariias svägerska, brodern Egmonts fru. Men hon är nu för orolig för att vara kvar i samma del av landet som lantbrukaren. Sedan några veckor tillbaka befinner hon sig norrut i landet.

Flydde från Ryssland

Det var 2021 som de kom till Sverige. Vägen hit har varit krokig för familjen. De lämnade ett krigshärjat Georgien och hemregionen Abchazien, där flera av deras släktingar och vänner döda­des. De tog sig till Sankt Petersburg. Men när Ryssland invaderade Krimhalvön blev allt svårt. 

– Vi sågs som icke-patriotiska, övervakades av den ryska underrättelsetjänsten och kände oss hotade på grund av att vi tidigare kämpat för ett självständigt Abchazien. Så vi flydde, berättar ­Mariia Kokosadze.

Till slut kom de till Sverige. För att kunna ta hand om sin gamla – svårt sjuka – mamma behövde de en större bostad än vad Migrations­verket kunde erbjuda.

Smuts och svartmögel

Genom kontakter fick de tips om en lantbrukare i en by i mellersta Skåne. Han hade köpt upp flera fastigheter runt sina åkrar och erbjöd dem att bo gratis i ett hus, mot att de jobbade i hans verksamhet.

– Vi såg det som en lösning på en svår situation. Från början var det sagt att vi bara skulle jobba gratis under en månad för att betala den första hyran, vi hade ingen möjlighet att betala den i förskott, förklarar Mariia Kokosadze.

Huset var snarare ett fallfärdigt ruckel visade det sig. Det låg alldeles intill bondens grisstall, som dock avvecklades efter något år efter att Länsstyrelsen hade kommit med flera förelägganden vad gällde djurhållningen. 

Familjen berättar att lukten var förfärlig. I huset fanns svartmögel, söndriga fönster, krackelerade väggar, det var dragigt och väldigt smutsigt. Det fanns ingen värme och enbart vatten i köket. Även det var kallt. 

”Förfärlig boendesituation”

Familjen försökte göra vad de kunde för att få huset beboeligt. De tejpade igen trasiga fönster, städade och köpte in en kokplatta. Men de mötte också omtänksamma medmänniskor. I byn fanns bland annat en granne, Elmer Eklund. Hon note­rade att någon flyttat in i det fall­färdiga rucklet och började prata med familjen.

– Det var en helt förfärlig boendesituation. Men de var så oroliga för sin mamma. Sa att det viktigaste var att de kunde bo allihop tillsammans. Jag hjälpte dem att få tag på en vedspis på Blocket, den skyddade från den värsta nattkylan, säger Elmer Eklund som fortfarande har kontakt med familjen som så småningom blev hennes nära vänner.

Hon är med i dag, sitter i soffan och dricker det söta och starka kaffet. Då och då tar hon någon av sina vänners händer, försöker trösta när minnena blir alltför smärtsamma.

(texten fortsätter under filmen)

”Det är trafficking.” Se Mariia och Elmer berätta:

Jobbade 14-timmarsdagar

Släktingarna kastades in i hårt arbete och långa arbetsdagar – ibland uppemot 14 timmar i sträck, sju dagar i veckan. När en månad har gått hävdar lantbrukaren att de använder väldigt mycket el till bland annat kokplattan. Elen, och hyran, var de därmed tvungna att fortsatt betala genom gratis arbetskraft eftersom de inte hade några besparingar att ta av. Något hyres­kontrakt eller anställningsbevis får de aldrig.

Arbetet ringer upp lantbrukaren för att lyssna till hans version. Vi har valt att inte namnge vare sig honom eller vilken kommun han verkar i, eftersom det inte finns någon dom i den här konflikten.

Lantbrukaren bekräftar att familjen har bott i hans hus och arbetat åt honom i ungefär 2,5 år utan betalning. Men enligt honom handlar det om tjänster och gentjänster, att det ofta är så det går till på landet. Han menar att han ville hjälpa en familj som behövde bostad.

– De hade ju inga pengar att betala med, då bestämde vi att de skulle plocka lite potatis. Jag har fått höra att det är för mycket Röda korset i mig, att jag tycker synd om alla, säger lantbrukaren.

Hotade med Migrationsverket

Han äger mycket mark i kommunen där han verkar – drygt 558 hektar enligt lantmäteriet. Det motsvarar mellan 900 och 1 100 fotbolls­planer och är betydligt mer än genomsnittet för ett jordbruk i Skåne. Enligt fastighetsregistret är mannen registrerad på 10 olika lagfarter. 

Arbetet har gått igenom hur mycket lantbrukaren har betalat in i arbetsgivaravgifter under åren som den georgiska familjen arbetade åt ­honom. Det styrker familjens uppgifter om att de arbetade helt utan lön: vissa månader betalade lantbrukaren in 0 kronor i arbetsgivaravgift till Skatteverket.

Tillbaka till familjens vittnesmål. Vid minsta ifråga­sättande hotade lantbrukaren, enligt ­Ma­riia, att höra av sig till Migrationsverket och försämra deras möjligheter i asylärendet som då pågick. 

Inga fasta arbetstider

För kvinnorna i familjen handlade arbetet mesta­dels om potatis: att gallra på åkrarna, skörda, rensa, packa, göda, så. Männen fick bland annat måla byggnader, bygga staket och tvätta grisstallet. De berättar att de då an­vände starka kemikalier utan skyddskläder – inte heller handskar. De hade ständigt irriterande utslag. 

– Vi hade aldrig några arbetstider utan skulle alltid vara tillgängliga när lantbrukaren hörde av sig. Annars blev han jättearg och bör­jade skälla ut oss, säger Mariia Kokosadze och berättar att de knappt vågade lämna huset.

Familjens upplevelse var att bonden alltid höll sig i närheten. Det skapade en konstant oro hos dem.

– Han kunde ständigt övervaka oss. Dessutom kändes det inte bra att veta att han jagade och hade vapen, säger Mariia Kokosadze.

”Såg oss inte som människor”

När hon berättar rullar det tårar på hennes kinder och hon måste ta en paus innan hon kan fortsätta. En katt hoppar upp och lägger sig till rätta i hennes knä. Mariia tar fram sin mobil och visar videoklipp som bevis på arbets­miljön. I ett av dem ses hennes make, son och bror åka genom den bistra vinternatten sittande på huk på ett öppet flak, inträngda mellan stora potatispallar.

– De hade kunnat klämmas till döds mellan dem, men lantbrukaren såg oss inte som män­niskor.

Hon visar ett annat videoklipp på hur hon och svägerskan packar potatis i pallar i en hall utan ventilation samtidigt som en svårstartad truck står på och väller ut avgaser.

Hon berättar att de inte fick ha dörren öppen för lantbrukaren – potatisen fick inte utsättas för ljus.

– Vi mätte syrehalterna i blodet när vi kom hem, min mamma hade fått låna en sådan appa­rat av vården. Den var jättelåg på oss båda, vi hade fått i oss för mycket avgaser.

Döende mamma

När det blev avslag på asylansökan valde männen att lämna gården, de var liksom de vuxna sönerna rädda att skickas till fronten. Men ­Mariia och hennes svägerska kunde inte lämna mamman, som nu var i livets slutskede. De fick hjälp att överklaga Migrationsverkets avslag. 

– Vi fick också intyg från vården på att mamma inte kunde resa så långt, hon skulle ha dött av det, säger Mariia Kokosadze.

Samtidigt fortsatte kvinnorna ensamma att slita på åkrarna. Vännen Elmer Eklund ryckte ofta in och tog hand om mamman eftersom bonden inte tog någon hänsyn till att de geor­giska kvinnorna hade en nära anhörig som var helt beroende av dem.

– Han sa bara att det inte var hans problem, säger Mariia Kokosadze.  

Lantbrukaren saknade männens arbetskraft. Han frågade efter dem hela tiden.

– Efter några veckor började han prata om att låta främmande män flytta in i huset med oss. Han hade en del kort­variga litauiska arbetare på fälten också. Det hade blivit en ständig ström av nya, okända män. Så kunde vi inte leva.

Kvinnorna förstår att de måste ta sig därifrån – och en dag flyr de. 

Skyller på familjen

”Småskalig, hållbar, familjär och hjärtlig.” I presentationen av lantbrukarens gård låter det så bra. Under fliken ”Jobba hos oss” står det bland annat att gården är en arbetsplats för trivsel och gemenskap. Man säger sig alltid vara intresse­rade av nya duktiga medarbetare: ”Hör gärna av dig om du vill vara med!”

I Arbetets samtal med lantbrukaren, som vi inte gör för att söka jobb utan för att ge honom möjlighet att bemöta familjens vittnesmål, uppger han att huset var fullt beboeligt och hade fungerande värmesystem. Enligt honom ska ­familjen själv ha förstört boendet.

– De har borrat hål i väggarna, kopplat med egna elledningar, eldat så att golvet är svärtat, kastat ut spisen och haft sönder fönster. Det ser ut som en svinstia. 

”Kunde jobba lite när de ville”

Han säger sig ångra att han inte skrev något hyreskontrakt. Men han tog aldrig kontakt med myndigheter för att få dem vräkta, trots att familje bodde där under mer än två år. 

– Vi arbetar med lantbruk och har helskotta mycket att göra. Vi jobbar själva 12 till 13 timmar om dygnet. 

Han hävdar att familjen är skyldig honom ­flera hundratusen kronor, för både obetald hyra, höga elräkningar och saker de har förstört.

På frågan hur de skulle veta när de hade jobbat igen skulden, med tanke på att inga arbets­timmar registrerades eller kontrakt fanns, ­säger han att han kanske borde ha dokumenterat allt bättre.

– Men jag vet ju inte om de var ute och hämtade ved till sig själva eller om de jobbade på gården. De kunde jobba lite när de ville, jag har aldrig tvingat dem. 

Utreds av polisen

Men en tjänsteman på Migrationsverket reagerade. I samband med att Mariia och hennes svägerska får avslag på sin asylansökan, går tjänstemannen igenom all dokumentation. Det resulterar i en polisanmälan om människoexploatering.

Den första förundersökningen läggs visser­ligen ned utan att lantbrukaren hörs, men både familjens advokat och de själva har överklagat. Polisen har nu återupptagit sitt arbete, med tillägget att de inte bara ska utreda människo­exploatering utan också misstankar om skattebrott och arbetsmiljöbrott.

I huset i norra Skåne aktar sig Mariia och hennes familj fortfarande för att gå ut av rädsla för att lantbrukaren ska få reda på var de är. Den gamla mamman har somnat in, familjen är spridd i olika länder och dagarna fylls mesta­dels av en enda lång väntan. Så länge den nya för­undersökningen pågår får de stanna i Sverige. 

– Genom att inte ge upp rättvisan i vårt fall vill vi varna andra. Det här får bara inte fortgå, säger Mariia Kokozade.