”Skäll inte på undersköterskorna – det är politikerna som sviker äldreomsorgen”

I en undersköterskas vardag blandas piskan med medhårs strykningar och hyllningar. Ena stunden applåder och fina ord – i nästa stund skärpta krav, neddragningar och försämringar. Den röda mattan rullas ut för att lika snabbt dras undan. Så ser verkligheten ut i omsorgen.

Samtidigt sker försämring på försämring. Vi pratar om hur det var förr, men i stället för att bygga vidare på fungerande strukturer uppfinns ständigt nya hjul. Nya chefer sätter sin prägel. Konsulter köps in för att komma med nya förslag på nedskärningar. 

Personalen pusslar och sliter

Kvar finns personal som arbetat i verksamheten år efter år. Personal skyndar, pusslar och sliter – för att komma hem helt slut, ladda om och börja om igen nästa dag.

Lediga dagar blir ett minne blott när sjukdom slår till och alla måste ”ställa upp” för att säkerställa bemanningen. Det är så vardagen ser ut.

Omsorgen i Sverige i dag är undermålig. Inte på grund av personalen – utan på grund av de förutsättningar som ges. Förutsättningar som inte räcker för att skapa trygghet, kvalitet och kontinuitet. Samtidigt är det just omsorgspersonalen som bär verksamheten dygnet runt, året om, framför allt inom hemtjänsten.

Trots detta är vi vana att användas som slagpåse, och vi betraktas i många sammanhang som mindre värda än dem med akademisk bakgrund. Som om omsorg vore något mindre kvalificerat.

Personalen får ta riskerna

Jag menar tvärtom: detta är ett av de mest värdefulla arbeten man kan ha.

Hemtjänstens personal tar sig fram oavsett väder. Det är vårt uppdrag. Bakom finns kraven: allt ska utföras enligt beslut. Ofta finns inga alternativ.

Säkerheten borde alltid komma först – men gör det inte alltid i praktiken. Trots tydliga rutiner om snöröjning och halkbekämpning hos omsorgstagare är det ofta personalen som förväntas ta risken. Gråzonerna är många, och det är alltid personalen som hamnar mitt i dem.

Politikerna bär ansvaret

I slutändan är det politiken som sätter ramarna. Det är politiken som beslutar om ekonomi, bemanning och handlingsutrymme. Därför är det också politiken som bär ansvaret – både för omsorgstagarnas trygghet och för personalens arbetsmiljö.

Det är dags att Sveriges politiker menar allvar. Att våga satsa på bemanning efter verkliga behov. Att våga bemanna för toppar och omställningar – och våga behålla personal även i lugnare perioder. Att skapa en arbetsmiljö utan ständig stress, utan känslan av misslyckande och utan piska.

Så nästa gång någon vill gnälla på undersköterskan som inte hann eller inte orkade mer – vänd blicken åt rätt håll. Det är politiken som måste ta sitt ansvar.