Amanda Romare är så otroligt lätt för flickvänstjejerna att håna

I dagarna har jag och min sambo läst Amanda Romares senaste bok Judas – som handlar om svek och samboskap – och ofta äcklat sagt “nämen” högt till varandra. 

Man blir stolt över att man själv brassar sitt eget käk och inte bråkar sådär. 

Att man inte dricker sådär mycket. Inte har samma konstiga impuls att redovisa kroppens detaljer som humor.

Boken delar helt enkelt inte mitt behov av att vara bättre än andra människor. 

Det är en dagbok som inte bor hyresfritt på kultursidorna. Det kostar. Varje gång Amanda, hennes vänner och familj eller sambon Emils mörker eller ångest inte blir vacker eller storslagen. 

Boken handlar inte om drogmissbruk eller sexmissbruk eller våld eller traumatiserade barn, utan om konstig otrohet, töntigt knarkande, och små lögner.  

Som att använda ordet “investeringar” om överprisade konsumtionsvaror och vara orolig över sin Klarnaskuld. 

Att vara stressad över jobbet eller inte vilja jobba alls, trots att man är medelklass. 

Att ta antidepp. 

Blev inte livet större än såhär? Nej, det blev det inte. Orkar man ens se till att det blir det, eller ska man nöja sig?

Romanen är Suedi deulxe, varken mer eller mindre, skildrat i helt rätt ton.

”Högerns AI-bot”

Amanda har haft en dröm om kärlekens totala lycka och om en själsfrände sen hon var liten. Ständigt matad av kändisars captions på instagram. 

Kan sambolivet leva upp till det, och om det inte gör det, betyder det att man inte är kär? Eller att man måste retoucha sin kille hela tiden? Kanske. 

Om jag inte visste att Amanda Romare fanns på riktigt skulle jag tro att hon var högerns AI-bot. Någon som kvinnokonservativa hade kommit på för att splittra vänstern och befästa högerns kulturella hegemoni.

Jag menar, tänk efter. 2021 lades flickvänstjejpodden Della Q ner – men den har ändå vunnit. 

2010-talets feminism och kritik av hur män egentligen uppför sig i relationer, ja hela idén om att det privata är politiskt, är så fruktansvärt ute som något kan vara. 

Att kalla sig feminist är ett skämt.  

Att bara vilja ha en kille

Som på beställning kom boken Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. En tinderroman som satte punkt för tinderromanerna (och tinder?) 

En tjej-författare som inte skrev en uppsats om digital alienation eller något annat smart, som Just nu är jag här av Isabella Ståhl (sex år tidigare), utan bara om att vilja ha en kille. 

Men vara feminist. 

Men också bara, bara vilja ha en kille. 

Samtidigt hånar hon killar. Beter sig som att de är skyldiga henne något. Anpassar sig inte för att bli en smärtfri ride. Är mer lojal med sitt tjejgäng. Proportionerligt intresserad av killar som människor men mest intresserad av vad de kan ge henne. 

Romare ger random män makt över livet och beskriver samtidigt att hon blir besviken på dem. Så otroligt lätt att håna för alla som ville ha ett exempel på hur jävla tappade tjejer är. 

En tönt som inte kan hantera heterosexualitetens villkor.

”Vill inte ens ha barn”

Och det var innan den senaste – märkligt moralistiska – kulturkritiken av Amanda Romares senaste bok: Att hon är för taskig. Att det är en farlig synd att skildra heterosexualiteten så. 

Konstnärlig frihet var viktigare än allt, tills någon skrev att en tjej tänker på att en kille är lat och det är jobbigt att behöva tjata på någon som också ska vara vuxen. 

Nej, tacka vet jag K. 

Och Amanda Romare, världens tacksammaste bot poserar med sin satisfyer på DN:s kulturbilaga. 

Hur man ska kunna vinna och behålla kvinnor som de Amanda Romare skildrar är en knäckfråga för europeisk socialdemokrati, i samma magnitud som miljökrisen eller militarism. 

Ett återupplivat folkhem biter inte på dem. 

Om man allierar sig helt med Romarekvinnor och deras verklighetsuppfattning tappar man typ hela den manliga halvan av sin väljarbas.

Jag menar, de vill inte ens ha barn?

Fler verktyg än World of Warcraft

Det är ju lite beklämmande det här, att Romare som är född 1989 (samma år som Taylor Swift, ej slump) har socialiserats till att tro att hela livets lycka finns i relationen till en man, ens andra halva. 

När Amanda tar upp det med sin kille kommer svaret att det är självklart att hon är hans själsfrände, att han inte behöver fundera så mycket på det. 

Han drömmer i stället om är att uppnå nivå 60 i datorspelet World of Warcraft. 

Man börjar misstänka att det finns en landmina av besvikelse begravd någonstans i den traditionella heterosexualiteten.

Någon, eller båda, skulle kanske behöva anpassa sig lite, få lite fler verktyg. 

Det kanske är värt att ha i åtanke nästa gång någon hyllar den naturliga ordningen där män är män och kvinnor kvinnor. 

Men att utmana det känns spontant jättejobbigt, så om man inte orkar kan man bara fortsätta tänka på Amanda Romare som en bot, lättast i världen att håna.