Vad ska vi med männen till?

Man behöver inte åka till ett mansläger på Jylland för att komma i kontakt med sin sårbarhet. Men det var vad filmaren Hampus Linder gjorde. 

Initialt var idén bakom dokumentärfilmen ”Confessions of a Swedish man” att åka till European Men’s Gathering och få sina fördomar bekräftade. ”Vad är det här för misogyna typer och vad håller de på med?” 

Sedan hände något.

En berättelse växte fram där Hampus Linder, vars första dokumentärlångfilm följde Fi-ledaren Gudrun Schyman, stannade kvar i skavet som uppstod mellan en svensk feministkille och den danske mansgurun Paul. 

– Han skickade bland annat en dokumentärfilm som heter ”The Red Pill”. I korta drag handlar den om att filmskaparen är feminist och åker för att träffa ”men’s rights activists”. I slutet av filmen så säger hon ”jag kallar mig inte feminist längre”. Då började jag fundera: Okej, försöker han liksom bjuda in mig djupt in i det här för att han ska förändra mig och få mig att join the dark side? 

Men vad gjorde ni?
– Alltså en ganska stor del där var att sitta i sårbarhetscirklar. Jag har inte gjort det innan, så jag hade ett ganska stort motstånd. Vi pratade om våra sår, pappor och relationer. 

Kurserna var ett mansvetenskapligt lapptäcke som sträckte sig från kanadensiske psykologen och testosteronoraklet Jordan Peterson till ursprungsbefolkningars mandomsriter och mer tantriska inslag. 

– Vi gjorde en helt bisarr grej där vi skulle ha yoga för män. Då började han med att säga: ”Nu slipper vi det här att man blir distraherad av en massa snygga kvinnorövar. Och så tar vi lite mer armhävningar. Lite mer manligt. Och så fiser vi om vi vill.”

Tittat en man i ögonen i flera minuter

Hampus Linder skrattar till.

– Men en del saker var starka. Jag har aldrig stått och tittat en man in i ögonen i flera minuter. Det tror jag kan vara en generell skillnad mellan män och kvinnor faktiskt. När två män möter varandra med blicken är det mycket närmre till en kraftmätning. Det är väldigt tydligt bland kriminella till exempel: Du kan inte helt låta bli att titta i ögonen. För då har du förlorat. Tittar du för länge. Då blir det våld.

Hur såg värderingarna ut i miljön?
– Det var väl framför allt ledningen jag kan säga någonting om. Och då är det ju liksom copy-paste Jordan Peterson. Första European Men’s Gathering hade de 2018 på Ängsbacka i Värmland men sen blev de utslängda därifrån för att de byggde någon gigantisk totempåle eller penisgrej. Så efter det var det i en skola på Jylland.

En man tog livet av sig

2022 var sista gången. En delanledning var att en man tog livet av sig efter att ha kommit hem därifrån det året.

– Paul sa att man kan argumentera hur mycket skuld European Men’s Gathering bar för det som hände. Men för många blir det väldigt transformativt. Man kommer därifrån uppumpad av kollektivet och tänker att nu ska jag bli en bättre version av mig själv. Sen ska man försöka göra förändringar hemma, i ensamhet. Och så funkar det inte.

Sedan fanns problemet med så olika fraktioner under samma paraply. Rörelsen samlade allt från vanliga sökare, yogis, konservativa och strikt religiösa.

Där minsta gemensamma nämnare var behovet av en europeisk ”remaskulinisering”.

– Till exempel är Alexander Bard en av medgrundarna. Men Alexander är ju inte speciellt traditionell när det kommer till familj och så, medan Paul går mer och mer mot det ortodoxt kristna där familjen är allt.

– De hedonistiska saker som vi gjorde på lägret krockade också med Pauls kristna värderingar.

”Mansrollen har förändrats”

Verksamheten lades ned.

Är den västerländska mannen i kris?
– Jag tänker att det beror på vad man menar. Ordet kris betyder delvis förändring. Och om vi tittar på mansrollen senaste hundra åren så har den absolut förändrats.

– Forskaren Helena Hill på Södertörn säger att man har talat om kriser i olika perioder rent historiskt. I mitten på 1800-talet när män flyttade in i fabrikerna talade man just i termer av att de blev feminiserade. Så även efter andra världskriget, när männen var på slagfältet och kvinnor flyttade in i fabrikerna. Då blev det också en utmaning: Kvinnorna kunde göra det vi gör.

I filmen resonerar en man om att kvinnor kan gå och köpa sperma och injicera. Vad ska de med män till om vi inte kan komma till bordet med något som kvinnor saknar?

Jag förstår ju attraktionskraften. För flera av ingångsvärdena i det som lärs ut är sunda saker för unga män. Promenera, städa, bädda sängen. Känna tillit. Skapa ordning i tillvaron. Men sen tillkommer liksom alltid ett behov att kontrollera kvinnor.
– Jag tror att det bottnar i att de ser vissa saker som naturliga för kvinnor. Det är med en liten bit med Jordan Peterson i början av filmen, när jag gör research om mansrörelsen. Där säger han att det är kvinnors huvudansvar att föda barn, men också att ta hand om dem. För att de är annorlunda än män. Det är där den här misogynin bottnar på något sätt.

Det låter som ett väldigt låst sätt att se på hur mänskliga interaktioner fungerar.
– Det finns något citat: Kvinnor föder pojkar – män föder män. Det går ju att fintolka det som att det är viktigt att män inte lägger för mycket av det känslomässiga ansvaret på sin kvinnliga part där även män blir väldigt sårbara. För om det blir skilsmässa – vad fan har du kvar då om du inte har etablerat den typen av relationer utanför äktenskapet?

Patriarken är familjens överhuvud

I ”Confessions of a Swedish man” sitter Hampus vid Pauls middagsbord. Inför sin hustru berättar gurun att det är han, patriarken, som är familjens överhuvud.

– En del upplever scenen när jag är hemma hos dem för första gången och han berättar att det är han som bestämmer som väldigt obehaglig. Jag tycker inte den var det. Kanske för att jag hängt mycket med dem. Jag upplever nästan att hans fru är lite så här: ”Ja ja, låt honom hålla på med sitt. Det är ändå jag som är med och bestämmer.”

Varför finns det ett sådant behov att söka svar på sitt köns relevans?
– Jag tror att det finns en längtan efter andlighet. En saknad av djupare samtal. Speciellt i sekulära Sverige. Varför finns jag här och vad är meningen?

– Männen som deltar på lägren är lite äldre, har kanske gjort karriär och skaffat en familj men känner ändå att det är något som skaver för att vi är så fast i den materiella normen av hur vi bygger lycka. Mansrörelserna fångar in den längtan på något sätt.

Vi är båda män. Jag tror att vi kan relatera till en del av det här. Men vad kan en mer progressiv mansrörelse egentligen svara det konservativa med?
– Vi har gjort visningar tillsammans med jämställdhetsorganisationen MÄN. Då har det sagts att de kan bli lite väl teoretiska. Jag tyckte ju att vissa av de här övningarna, som det här med ögonkontakten, var ganska häftiga. Så jag sa: ”men sno det då.”

– Jag tänker att man skulle kunna plocka russinen ur kakan. Om behovet finns där så ser jag ingen motsättning egentligen. Att bara städa bort dyngan och behålla det som är bra.