Sorry, men Ebba Busch hycklar om Donald Trump och gruvorna
Säkerhet handlar om kontroll. I gruvpolitiken finns ingen kontroll, trots Ebba Buschs stora ord.
Det skriver Arbetets politiska redaktör.
Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) på besök i Gävleborgs län efter stormen Johannes och ovädret Anna.
Gruvnäringen är från och med nu en del av Sveriges säkerhetsstrategi.
Det meddelade näringsminister Ebba Busch under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Vad det betyder?
Det är väl lite oklart, men Busch har i alla fall gjort klart att Sverige har naturtillgångar som kan stärka oss och även bidra till ökad säkerhet för andra. De heter saker som indium, kobolt, sällsynta jordartsmetaller och grafit och ligger under jord.
Och nu ska de plockas upp i en väldig fart, lovar Busch.
Det kommer förstås leda till en del muller i väljarkåren. Gruvor förändrar landskap. De innebär buller, transporter, stök och långsiktiga miljörisker.
Bra med bra kompisar
Men till Expressen säger Busch så här:
”Det jag egentligen försöker säga är att det finns en alternativkostnad om du inte är beredd att använda de styrkor du har. I Sveriges fall: gruvor. Då kommer du i stället antingen hamna i händerna på någon annan, då är det Xi Jinping eller Trump som bestämmer vad som händer i Sverige.”
Okej, bra.
Alla vet att mineraler är superduperviktigt för energi, industri och säkerhet. Och är det något de senaste veckorna visat så är det värdet av nationell självständighet och vikten av att skaffa sig bra kompisar.
Och det är här Ebba Buschs resonemang spricker. För den gruvpolitik hon är ansvarig för är en politik som gör Sverige utelämnat och beroende av mäktiga intressen.
De bryr sig inte om Sverige
I dag finns det omkring 70 aktiva prospekteringsbolag i Sverige. En majoritet av dem är utländska. De styrs av ägare, styrelser och finansmarknader som inte har några lojaliteter gentemot Sverige.
De är inte särskilt intresserade av svensk försörjningsberedskap, regional utveckling eller miljön i Jämtland. Deras uppdrag är avkastning.
På Dagens Nyheters debattsida pekade nyligen tre svenska nationalekonomer på ett grundläggande hyckleri i den svenska gruvpolitiken.
Med nuvarande lagstiftning tillfaller nästan hela det ekonomiska värdet från gruvbrytningen det bolag som får tillstånd att bryta.
Gruvbolaget Bolidens värde har rusat på aktiemarknaden den senaste tiden.
I de flesta länder ägs mineralfyndigheter av staten och den som bryter betalar för rätten att göra det. Så är det inte i Sverige. Och i en internationell jämförelse tar svenska staten ut mycket låga avgifter och skatter när gruvan väl är i gång.
Det innebär att svenskarna, som äger marken och resurserna, får mycket lite tillbaka när tillgångarna så att säga realiseras.
Börsen gör oss inte säkra
Kontrollen över strategiska resurser glider oss ur händerna, samtidigt som regeringen tycks vilja intala oss att börsen kommer att lösa tryggheten.
Samtidigt tar staten och lokalsamhällena betydande kostnader och risker. Det gäller investeringar i infrastruktur, tillsyn och tillståndsprocesser. Det gäller också miljörisker och ansvaret för markåterställning när gruvan väl stängs.
Enligt lag ska gruvbolagen stå för dessa kostnader, men historiskt finns flera exempel där bolag gått i konkurs eller omstrukturerats och där kostnaderna i praktiken skickats till svenska skattebetalare.
Det är ingen slump att Ingenjörsvetenskapsakademin pekar på att stödet för gruvdrift hänger ihop med om lokalsamhällena faktiskt tjänar på den.
Det är naturligtvis inte hela lösningen, men jordmånen för att skapa politisk legitimitet är bättre om värdet stannar där mineralerna och metallerna bryts.
Det är våra metaller
Vill Ebba Busch göra gruvnäringen till en del av Sveriges säkerhetsstrategi räcker det inte att öka tempot i tillståndsprocesserna.
Då måste hon också våga ställa den obekväma frågan: vem är det egentligen som ska äga, kontrollera och tjäna pengar på det som ligger under svensk jord.
Svaret kan inte vara Donald Trump. Men det kan inte vara multinationella bolag som knappt betalar skatt heller.