Kvinnan går från sprudlande ros till vissen i Christine Falkenlands ”Författarinnan”
I ”Författarinnan” skriver Christine Falkenland om en kvinnlig författares åldrande och ensamhet – och om männens andra spelregler på erotikens plan.
Författaren Christine Falkenland.
Christine Falkenland har skrivit många romaner som på olika vis skildrar kvinnligt utanförskap. Det kan vara ekonomiskt utanförskap, geografiskt, existentiellt, kroppsligt eller en kombination av flera av dem.
Det gör även hennes senaste bok ”Författarinnan” (Wahlström & Widstrand). 67-åriga författaren Yvonne har inte gett ut en bok på länge men får stipendium till ett residens för författare. Här finns det unga stjärnskottet Rebecka som alla författare på residenset dras till som små fiskar mot en mask, även Yvonne: Hon var så full av liv. Det räckte väl till mig också?
Samtidigt blir Rebecka en smärtsam kontrast till Yvonnes förlorade förmåga att såväl attrahera män som att skriva. Det är en laddad skildring av ensamhet, avundsjuka, längtan efter närhet och det fysiska åldrandet.
Kvinnans ålder har större betydelse
De andra författarna på residenset tycks irritera sig på Yvonne. Visst, hon är gränslös men det är flera av de andra också. En äldre manlig författare kan oemotsagd kommentera de båda kvinnornas kroppar.
Yvonne betraktas som pinsam när hon raggar på en yngre man medan den äldre mannen utan vidare kan inleda en affär med den unga Rebecka. Det verkar som att romanen vill säga att åldern har större betydelse för en kvinna; från sprudlande ros till vissen för att välja en metafor som återkommer i romanen via residensets rosenträdgård.
”Författarinnan” är inte Falkenlands starkaste roman men som alltid är hon stilistiskt stark, här finns inte ett ord för mycket. Och som alltid gräver hon djupt i det mänskliga psyket samtidigt som hon serverar det tillgängligt och elegant.