Maria Malmer Stenergard böjer sig för USA – och gör världen farligare

USA:s statskupp i Venezuela har väckt bestörtning i världen. Brasilien, Colombia, Spanien och flera andra länder har fördömt USA:s olagliga angrepp, som uppges ha kostat 80 människoliv.

Men från Sverige hörs andra tongångar.  

”Det venezuelanska folket har nu befriats från Maduros diktatur” skriver Ulf Kristersson. Visserligen följer han upp med en mening om att alla stater samtidigt ”har ett ansvar att respektera och agera i enlighet med folkrätten”, vilket kan tolkas som ett diplomatiskt sätt att kritisera USA:s agerande.

Men när utrikesminister Maria Malmer Stenergard fick frågan om USA har brutit mot folkrätten avböjde hon att svara, och hänvisade till att det är ”en ganska komplicerad juridisk bedömning”. Detta när USA:s utrikesminister Marco Rubio själv motiverar kuppen med att USA gör vad de vill i sin ”bakgård”, helt enkelt för att ingen kan stoppa dem.

Lönar sig inte att fjäska

Det kan finnas skäl att vara återhållsam i retoriken, eftersom Europa, och framförallt Ukraina, är beroende av USA för sitt försvar. Men att krypa och fjäska för Trump brukar inte löna sig. Det kan fredspristagaren Maria Corina Machado intyga. Hon dedikerade sitt pris till Trump i hopp om att själv få inta rollen som Venezuelas nästa ledare.

Men nu ger Trump henne kalla handen och låter istället Maduros vicepresident Delcy Rodriguez styra landet.

Att underminera folkrätten som Sverige och stora delar av EU nu gör genom sin undfallenhet mot USA har stora risker. När flagranta folkrättsbrott möts av axelryckningar sänks trösklarna för att bryta mot internationell lag.

Folkrätten är, i all sin otillräcklighet, det enda skydd som världssamfundet har mot komplett anarki i internationella relationer. Luckrar man upp normen att det är tabu att överträda andra länders gränser kan inget land känna sig säkert. Kärnvapen blir det enda verkliga försvaret.

Diktaturen är kvar

Det finns naturligtvis tillfällen då det är befogat att störta en förtryckande regim som destabiliserar sin omgivning. I framgångsrika fall har det oftast handlat om grannländer som har kunnat göra ett grundligt jobb och hanterat eftermälet.

Vietnams invasion av Kambodja för att avsätta Pol Pot eller Tanzanias invasion av Uganda för att avsätta Idi Amin är två lyckade exempel.

Ett annat är USA:s ockupation av Japan efter andra världskriget, men då styrdes USA av hängivna nationsbyggare med erfarenheter från president Roosevelts Nya giv. Inget kunde vara mer olikt dagens USA.

Den diktatur som Ulf Kristersson påstår har upphävts i Venezuela har i allt väsentligt lämnats orörd. Maduro är borta men hans vicepresident regerar Rodriguez vidare. Samma förtryck består, och samma vanskötsel av ekonomin.

Nästa gång: Grönland?

Möjligen kommer amerikanska oljebolag nu att öka oljeproduktionen, men inte ens det är säkert med tanke på de enorma investeringar som krävs för att rusta upp Venezuelas sönderrostade oljeindustri.

Den här gången var det en maktfullkomlig diktator som blev måltavla. Nästa gång är det kanske Colombias eller Mexikos folkvalda presidenter, som båda har fått utstå hot i dagarna. Eller Grönland. Om det sker får man förmoda att Sveriges regering kanske skyndar på med sina ”komplicerade juridiska bedömningar” och faktiskt fördömer USA:s agerande.

Men om Sverige och resten av EU bara invänder när det passar kommer det i omvärlden att uppfattas som hyckleri. Och därmed raseras våra möjligheter att uttrycka ett principiellt försvar av folkrätten.