Grönland visar hur Trump tänker förnedra Europa

Om USA angriper ett annat Natoland så ”upphör allt”. Det sa Danmarks statsminister Mette Frederiksen i veckan.

Vad betyder det egentligen?

USA:s ouvertyrer gentemot Grönland har blottlagt en maktordning som vi i Europa inte velat låtsas om, eftersom den gynnat oss.

För små och medelstora stater i periferin är det måhända en nyhet men USA:s agerande på världsscenen har alltid varit hårt knutet till amerikanska intressen. Inte till andra staters självbestämmanderätt.

Det är här en europeisk omprövning måste börja och det vore logiskt om Danmark leder den processen.

Beroendet måste minska

Innan allt upphör bör Mette Frederiksen vara tydlig och säga att om USA nu förbehåller sig rätten att upprätta intressesfärer även i Europa, då kommer Europa att förbehålla sig rätten att göra en ny och självständig omvärldsanalys.

En sådan analys bör, som Mats Engström vid European council on foreign relations skrivit i Aftonbladet, landa i slutsatsen att Europas beroende av USA måste minska i praktiken. Hur? Genom stärkt europeisk försvarsförmåga, större självständighet i underrättelse- och säkerhetspolitiken och en tydligare vilja att stå för sina egna strategiska intressen.

Men vågar vi det?

I ett läge där Europas säkerhet är beroende av amerikanska vapenleveranser, underrättelser och politiskt stöd till Ukraina har många europeiska regeringar dragit slutsatsen att konfrontation med USA på ett håll kan straffa Ukraina på ett annat.

Grönland har råvarorna

Här kan man stanna upp och fråga sig varför USA beter sig som de gör mot Danmark. Å ena sidan är Washingtons intresse för Grönland förstås materiellt.

På Grönland finns råvaror som ännu inte exploaterats i någon större skala. De ligger mitt i de sjöleder som klimatförändringarna håller på att öppna. Och i takt med att Kina stärker sitt grepp om globala värdekedjor, råvaror och infrastruktur kan Grönland bli ett sätt för USA att stänga ute konkurrens om jordartsmetaller.

För amerikanarna behandlas Grönland som om det inte vore ett självstyrande samhälle med rätt att själv avgöra sin framtid. Får de bestämma hur som helst kan det ju bli fel, tycks hållningen vara. Det här ligger förstås inte i de nordiska staternas intresse. Militär eskalation, intressesfärer upprättade genom hot och nollsummetänkande är inget som gynnar små fredliga stater.

Det gör däremot principer om förutsägbarhet, schyssta spelregler, öppenhet och institutionell stabilitet.

Visst är det sant att Kina försöker vinna inflytande i Arktis men inte genom hot och militär dominans utan genom handel, forskning och investeringar i hamnar, telekommunikation, energiprojekt och logistik.

Vill inte ha EU i Nordatlanten

Givetvis kommer det också förändra maktbalansen i vårt närområde, men hur USA nu driver sina territoriella och militära anspråk visar att Kinahotet delvis fungerar som ett sätt att försöka begränsa européernas handlingsutrymme.

För Grönland är inte bara strategiskt viktigt för amerikanerna i en konflikt med Kina eller Ryssland, utan också i relation till EU. I ett läge där USA:s långsiktiga engagemang för vår kontinent inte längre går att ta för givet, blir det rationellt för Trump-regimen att säkra territorier. Som på sikt skulle kunna ge EU ett eget strategiskt fotfäste i Nordatlanten och på västra halvklotet.

Att kontrollera Grönland är ett sätt för USA att förhindra att EU i framtiden utvecklar en egen position – militärt, teknologiskt eller säkerhetspolitiskt – bortom amerikansk kontroll.

Historien lär oss ju att imperier inte bara agerar för att försvaga rivaler utan också för att förekomma att allierade blir för självständiga.

Vill annektera Kanada

På samma sätt måste man förstå pratet från Trump om att annektera grannlandet Kanada. Lyder man inte Washington ska man bara leva med hotet att man kan invaderas, ockuperas, införlivas i imperiet.

Att Kanadas premiärminister Mark Carney i nästa vecka åker till Peking för att diskutera handel, energipolitik, jordbruksfrågor och internationell säkerhet är därför ingen slump.

Tolkningen i kanadensisk press är att besöket handlar om att omvärdera tidigare kyliga relationer med Kina. Men besöket är också del i en långsiktig strategi för att göra Kanada mindre beroende av USA.

Som säkerhetspolitiska experten Katja Bego konstaterat i en analys för Chatham House kommer USA att pressa sina allierade närmare Kina.

I närtid har EU-kommissionen, Spanien, Frankrike, Storbritannien och Ungern fördjupat och förnyat sina samarbeten med Peking. Och inom kort kommer vi få se fler europeiska ledare göra som Carney. Säkert också Mette Frederiksen. För som läget nu är frågan inte om EU vill omvärdera sina relationer till Kina, utan om vi kan låta bli.

Behövs för att bygga vapen

Det är redan så att Europa behöver kinesiska mineraler för att ställa om vår industri och bygga våra vapen. Vi behöver deras batterier för våra elbilar. Vi behöver kinesiska investeringar, komponenter och samarbetsvilja om vi ska lyckas hålla nere utsläppen, bygga upp ett energisystem utan fossila bränslen och samtidigt rädda europeisk konkurrenskraft.

Det här ska inte läsas som att vi måste ersätta ett beroende med ett annat. Men vi måste nog använda och fördjupa våra relationer med Kina för att skapa ett verkligt handlingsutrymme.

Men hur blir det med Ukraina då?

Kina har ju – trots återkommande propåer från inte minst EU – inte klippt banden till Ryssland. Det finns fog för anklagelsen att Xi Jinping möjliggör Putins krig, men man ska nog inte tolka Kinas stöd till Ryssland i moraliska eller värderingsmässiga termer. Mycket litet tyder på att Peking motsätter sig att Ukraina överlever som fri och självständig stat. Det man fruktar är en rysk krigsförlust som leder till nationens sammanbrott.

EU måste erbjuda något

Så behöver det förstås inte bli när Ukraina vinner men en statskollaps i ett multietniskt jättegrannland med kärnvapen och svaga institutioner är ett säkerhetspolitiskt mardrömsscenario för Kina.

Hur hanterar man den oron? Den logiska konsekvensen är att EU måste erbjuda Peking något verkligt i utbyte mot ett förändrat beteende gentemot Moskva.

Man skulle kunna tänka sig långsiktiga ramavtal om klimatomställning och industri. Gemensamma investeringar i batterifabriker, elnät och energilagring i Europa, garanterad tillgång till kritiska mineraler och komponenter samt tekniksamarbete kring utsläppsminskningar i utbyte mot bindande leverans- och öppenhetskrav.

Sådana avtal skulle göra Europa mindre sårbart för leveransstopp och handelskonflikter, ge Kina långsiktiga och förutsägbara marknader för sin produktion och ge EU verklig tyngd i förhandlingar, också i frågor som rör Ukrainas fred och frihet.

Och för den verkligt existentiella frågan – klimatförändringarna – är en ny inställning helt avgörande.

Ska Europa vara en blindtarm?

Kina har under det senaste decenniet blivit en global aktör i energiomställningen genom massiva investeringar i grön teknologi, produktion av elfordon och i batteri- och energiförsörjningskedjor. Som läget nu är blir det svårt att ställa om våra samhällen till fossilfrihet utan kinesisk industrikapacitet.

Ett fossilfritt samhälle – ett samhälle där mänskligheten överlever – byggs hur som helst inte av lojalitetsförklaringar till ett Washington som helt lämnat klimatarbetet.

I januari 2026 är det uppenbart att amerikanska intressen inte automatiskt sammanfaller med europeiska. Grönlandskrisen gör det omöjligt att ducka längre.

Antingen fortsätter Europa att agera som en amerikansk blindtarm. Eller så börjar vi föra politik som utgår från våra egna behov.

Det är inte ett val som kommer utan säkerhetspolitiska risker. Inte utan risk för maktasymmetrier. Men alternativet är värre: att låta andra sätta våra gränser, avgöra när vi ska tiga, bestämma hur vårt handlingsutrymme ska se ut.

Och då, för att parafrasera Mette Frederiksen, återstår bara rädslan för allierade som när som helst kan låta allt upphöra.