Jessica Axelsson.
Jessica, 50, är arbetslös – sökte jobb hos statsministern
När pengarna inte räcker och politikerna känns långt bort söker Jessica Axelsson spontant jobb hos statsministern – för att berätta hur livet är som arbetslös, ensamstående mamma.
”Hej statsminister Ulf Kristersson! Jag skriver denna ansökan med anledning av ditt ständiga påpekande om att ’det finns så många jobb’ i vårt avlånga land. Eftersom jag, trots flitigt sökande, inte hittat något som passar min unika livssituation, tänkte jag att du själv kanske har något liggandes. Ni i regeringen verkar ju gilla att skapa omfattande reformer, så varför inte skapa ett jobb åt en som verkligen behöver det?”
Så inleder Jessica Axelsson, 50 år i Kalmar, sin spontanansökan om jobb hos statsministern. Arbetet har pratat med henne.
”Det är så klart ironi i mitt brev. Men jag är så oerhört arg på att regeringen bara ser oss arbetslösa som lata. Det betyder alltså att vi är en halv miljon människor i det här landet som bara vill gå hemma och dra, menar de det? Jag blir så himla förbannad!
Jag är också upprörd över de olika reformer som gjorts på sistone, det är en utarmning av tusentals människors ekonomi.
Varför är inte vi värda bra mat och att kunna handla okej kläder och skor bara för att vi har drabbats av arbetslöshet eller sjukdomar? Ett barn till en arbetslös, ensamstående förälder ska inte behöva lida!
Jag såg i någon intervju att Ulf Kristersson tjänar drygt 190 000 kronor i månaden. Jag upplever honom och andra ministrar som väldigt långt ifrån verkligheten. Därför vill jag nå statsministern personligen för att förklara hur det faktiskt kan se ut för exempelvis en ensamstående, arbetslös mamma i Kalmar.”
Jessica har sökt massor av jobb de senaste två åren – även sådana hon egentligen inte kan ta. Sonens särskilda behov gör att hon har svårt att flytta från Kalmar.
”Själv har jag en lång arbetslivsbakgrund, jag har jobbat väldigt mycket i mitt liv. Men det har varit slitigt för kroppen. Jag har bland annat jobbat som servitris inom kafé- och restaurangbranschen och ett tag som telefonförsäljare. Därefter jobbade jag under många år på slakteriet i Kalmar. Men det var tungt, axlarna tog stryk.
Då utbildade jag mig till undersköterska för att komma vidare i yrkeslivet.
I början älskade jag det. Jag fick ett vikariat på ett äldreboende och tyckte att varje dag var givande. Men föräldraskapet har varit en utmaning. Jag har varit ensam med min son sedan han var tre år, han har alltid bott på heltid hos mig. Ända sedan min son började i förskoleklass har det varit bekymmer med att alls ta sig till skolan.
Nu är han 12 år och diagnostiserad med adhd. Men han har varit hemmasittare i långa perioder och det påverkar så klart ens arbetsliv, särskilt när man är ensamstående. Jag har fått ta väldigt mycket vab. Dessutom är det en konstant oro och stress som förälder, till slut är risken stor att man själv blir sjuk.”
Jessica Axelsson blir förbannad när hon hör politiker beskriva arbetslösa som lata. ”Det betyder alltså att vi är en halv miljon människor i det här landet som bara vill gå hemma och dra, menar de det?”
”När vikariatet på äldreboendet var över hamnade jag inom kommunens hemtjänst. Det var mer stressigt och mer ensamt än att jobba i ett team med kollegor som jag gjorde på äldreboendet.
Jag fick problem med fötterna, de svullnade upp och jag kunde inte stå några längre stunder. Och så bröt jag armen och massa annat i kroppen började krångla.
Jag sjukskrevs och hade svårt att komma tillbaka. Min chef och jag kom efter något år överens om att jag skulle säga upp mig.
Det var ingen konflikt. Jag upplevde att arbetsgivaren gjorde vad de kunde för att möta mig. Men när man har det som jag så var det inget bra jobb på lång sikt. Man vill ju kunna vara på ett ställe där man faktiskt ser en framtid med att det kommer att fungera över tid.”
”Jag fyllde femtio år för några månader sedan och har insett att åldern kan vara ännu ett hinder.
Man är liksom inte intressant på något sätt”, säger Jessica.
”Nu har jag varit arbetslös i två år. Jag söker jobb hela tiden, men tvingas också söka massor av jobb jag inte kan ta. Som anställningar som kräver att jag skulle behöva flytta ifrån Kalmar, där jag har bott i hela mitt liv.
Jag kan inte flytta till Norrland. Min son är jättekänslig för förändringar och har sin mormor, kompisar och trygghet här. Jag tycker det är fruktansvärda krav att ställa från politikernas håll!
Jag tycker att systemet borde vara mer anpassat till varje individ. Som det är nu tvingas massor av människor att söka jobb bara för sakens skull och som de egentligen inte klarar. Det innebär att folk sedan blir sjukskrivna och så är man tillbaka på ruta ett. Själv har jag inte ens en mänsklig kontakt på arbetsförmedlingen. Jag förväntas ordna allt själv.
Inte går det att komma fram i telefon heller. Jag behövde nyligen fråga om något som inte gick att få svar på digitalt och ringde till kundtjänst. Efter 40 minuter i telefonkön hade jag plats nummer 70. Då gav jag upp och lade på.
Mina utsikter framöver ser inte särskilt ljusa ut. Jag fyllde femtio år för några månader sedan och har insett att åldern kan vara ännu ett hinder.
Man är liksom inte intressant på något sätt. Som en böld på samhällskroppen bara.”
Berättat för Tora Villanueva Gran
