Dags för en blodig comeback för den bortglömda blodmaten?
Blodmat som blodpalt, paltbröd och blodpudding var länge populär vardagsmat i Sverige. Men från 1960-talet och framåt har intresset dalat. I dag är det bara blodpudding som säljer bra i affärerna. Jens Linder frågar sig varför.
”Blodmaten har hamnat i skymundan, och det är synd och skam”, skriver Jens Linder.
Svartglänsande, med några skivor rejäla skivor randigt bacon och gnistrande rårörda lingon till.
Om man tänker efter är blodpudding faktiskt en riktig skönhetsupplevelse.
Och gott är det också – saftigt och fast på en gång, sött, salt och bärsyrligt i en härlig förening. Vem kan låta bli att älska blodpudding?
Rätt många, verkar det som. Blodmaten har hamnat i skymundan, och det är synd och skam.
Man kunde tro att det är smak och textur som avgör populariteten, men så enkelt är det inte. Råvaran är densamma – men intresset har minskat drastiskt. I dag är blodpudding den enda blodmaten med rejäl försäljning i Sverige.
I bondesamhället åt man blodmat
Förr var det annorlunda. I bondesamhället åt man regelbundet blodpalt, paltbröd, blodpannkaka och blodpudding.
Det ingick i ett system där allt måste tas till vara. Vid slakt användes blodet direkt, till korv, puddingar och bröd. Det var för näringsrikt för att slängas.
Mejram – liksom timjan och kyndel – var vanliga smaksättare, tillsammans med lök, sirap, rågmjöl, kryddpeppar, nejlika och ingefära.
Ibland upphöjdes blodet till festmat. I södra Sverige serverades svartsoppa med krås vid Mårten Gås.
I delar av Finland och norra Sverige stekte man blodplättar till jul, med lingon och sirap.
Efter slakten firade man med blodkorv, nybakat bröd och brännvin.
Självklar i arbetarklassens kost
Men för det mesta hörde blodmaten vardagen till. Under 1900-talets första hälft var den självklar i arbetarklassens kost – bland annat som stekt blodpudding och blodkorv med lingonsylt.
På 1940–50-talen blev blodpudding och blodkorv standard i snabbköpen. Stora fabrikanter som Dafgårds och Scan hade flera blodbaserade färdigmatsprodukter i sortimentet.
Men redan på 1960-talet började konsumtionen krympa. Blodprodukter konkurrerades ut av annan färdigmat och fick en stämpel av omodernhet jämfört med konserver och frysmat. Nedgången fortsatte.
På 2000-talet började även skolans matsalar, där blodpudding varit självklar, att fasa ut den. Spiken i kistan var kanske när Scan 2001 slutade använda blod på grund av dålig försäljning.
En blodig comeback?
Men nu har åren gått. Kanske är det dags för en blodig comeback? I tider då vi talar om självförsörjning och att ta till vara hela djuret är blodmat både mättande och mild i smaken.
Allt fler mathantverkare gör egna blodprodukter, och somliga krogar stoltserar med hemlagad blodpudding.
Näringsmässigt är det också bra, grisblod innehåller 16 procent protein. Det är fett och kolhydratfattigt, men rikt på järn, kalium, natrium och selen.
Kanske är lösningen att vi blickar ut i världen? Alla kök i Eurasien har sina varianter av blodkorv och blodpudding.
Polsk kiszka, fransk boudin noir, brittisk black pudding, spansk morcilla, tysk blutwurst och koreansk sundae är bara några exempel.
Pannkakor doppas i blod
Det finns också pannkakor och kakor i många olika länder, och ibland droppas blod ner i sjudande grytor så att det stelnar till klimpar.
I sichuanköet bereder man xiě blodtofu av koagulerat blod från anka eller gris som skärs i kuber och används ungefär som tofu i soppor, hotpot eller wok.
I Sydkorea finns en kryddig soppa med blod, ingefära, chili och vitlök som sägs vara bra mot baksmälla – en särdeles eldig och underbar blodrätt, kan jag intyga.