Klas skadade axeln – blev hemlös när han väntade på sjukpenning
Månaderna gick medan sjukskrivne Klas Detrumf väntade på Försäkringskassans utbetalning. När sparpengarna tog slut lämnade han lägenheten och började sova ute – mitt i vintern. ”Det blev en brutal 50-årskris”, säger han.
”Man tror inte man kan hamna så långt utanför som man blir. Och hur jävla fort det går”, säger Klas Detrumf.
”Här var min 40 centimeter stora, luxuösa säng,” säger Klas Detrumf och pekar på träbänken på bottenvåningen av ett fågeltorn i naturreservatet Årike Fyris utanför Uppsala. Det är en av de första riktigt kalla dagarna.
Under en del av vintern som sträckte sig över 2023 och 2024 lade han liggunderlaget på bänken nästan varje kväll.
Fällde ut aluminiumduken längs träpanelen intill för att hindra att vintervinden nådde honom genom springorna. La sig i den varma sovsäcken han köpt för pengar som fanns kvar.
Vilade huvudet på väskan och sov.
De första nätterna var fruktansvärda, berättar han.
– Snön viner, grenar slår, det knäpper och det blåser. Allting i ditt undermedvetna registreras som ett hot, säger Klas Detrumf.
Under en del av vintern som sträckte sig över 2023 och 2024 lade Klas Detrumf liggunderlaget på bänken under fågeltornet nästan varje kväll.
En brutal 50-årskris
Han vaknade tidigt om morgnarna. Sovsäcken kapslade in kroppsvärmen. Men utanför möttes han av minusgrader, tänderna hackade och han frös så att han skakade och det var så kallt att han knappt visste hur han skulle ta sig fram.
Det blev en brutal 50-årskris, konstaterar Klas Detrumf. Han började jobba på den tiden då man inte behövde gå i skola alltför länge, säger han.
Jobbat sedan han var tonåring. Han hade längtat efter att njuta av det som han hade jobbat ihop. Kroppen hade tagit stryk av kroppsarbete. De senaste 20 åren som rörmokare.
Men så skadade han axeln. Fortsatte jobba några veckor men sedan stelnade den nästan helt. Frusen skuldra, diagnosticerade läkaren och sjukskrev honom.
– Jag har jobbat hela mitt liv och betalat skatt men visste inte ens att man skulle söka sjukpenning, säger Klas Detrumf.
Numera känner Klas Detrumf igen personer som lever i hemlöshet. De bär sina träningsväskor på ett annat sätt än de som förvarar sina svettiga kläder i dem.
Struligt med Försäkringskassan
Efter missen blev det struligt med Försäkringskassan. SGI:n, det som avgör hur mycket ersättning man kan få, behövde utredas.
Månaderna gick, och under när månadsskiftet närmade sig växte oron: Skulle pengarna komma den här gången?
Men pengarna kom inte. Sparpengarna sinade. Och humöret sjönk snabbt.
Alla filter försvann. Att inte kunna gå till jobbet gjorde honom till en dynamitgubbe med stubinen tänd i båda ändar, säger Klas Detrumf.
Han var på explosionsgränsen. Snäste åt allt och alla. Jobbet fungerade som terapi.
– Jag har en motor som driver mig. När jag inte får ur mig energi blir jag frustrerad. Jag började sova dåligt, grubbla. Ju mindre du sover, desto mindre orkar du lösa din situation.
”Att jobba är skitviktigt och det har blivit extra tydligt hur samhället är uppbyggt kring det”, säger Klas Detrumf.
”Bränt ett sexsiffrigt belopp på att leva”
Han blev avig när folk hörde av sig. Samtidigt besviken över att de inte erbjöd hjälp. En romans gick i stöpet.
Han var inte sparsam till en början, när det fortfarande kändes självklart att Försäkringskassan skulle betala ut pengar snart.
– Det var osmart men jag valde att fortsätta leva livet som jag var van vid och jag hade höga månadsomkostnader.
Och till slut kom dagen då han insåg att pengarna på sparkontot bara skulle räcka för att täcka kostnaderna för en månad till.
– Jag hade bränt ett sexsiffrigt belopp på att leva. Då blev det full panik.
Klev ut och började leta efter sovplatser
Den moraliska kompassen tappade riktningen ett ögonblick när han funderade på att göra någonting olagligt för att få in pengar. Han övergav tanken och ansökte om försörjningsstöd hos socialtjänsten men fick avslag.
Steg för steg hade det normala livet monterats ned.
Det som bestod av att jobba och munhuggas med kollegorna. Gå ut på stan och ta en pilsner. Gå ut och äta, gå på konserter och åka på semester.
Och nu skulle han inte längre få gå hem till den 95 kvadratmeter stora, ljusa lägenheten i centrala Uppsala, inredd och organiserad som han ville med tavlor och gardiner och med sina saker i kökslådorna.
Han sa upp lägenheten och flyttade sitt bohag till ett förråd. Packade varma tröjor och underställ. Klev genom dörren och började leta efter platser där man kan sova i fred. Kronorna som var kvar skulle täcka mat och tobak.
Inombords grodde ångesten över det okända: Hur ska det bli? Hur länge ska det pågå? Kommer pengarna den här månaden eller om ett år?
November 2025. Hur är det gosse? undrar Klas Detrumf när han ser en man som sitter och röker på en bänk utanför Uppsalas stadsbibliotek.
– Jo, jag har sovit på härbärget några nätter och det är faktiskt ganska nice, säger mannen.
”Fruktansvärt tråkigt att vara hemlös”
Väl inne på biblioteket morsar han på en pensionerad kvinna som har ett hem, men ont om pengar och som han har lärt känna på platserna som serverar frukost åt behövande i staden.
I en fåtölj sitter en bekant vars flickvän bor på annan ort inte vet att han står utan hem.
Biblioteket är en viktig plats för dem utan bostad. Hit gick han efter frukosten på Mikaelsgården eller Grottan som drivs av Stadsmissionen respektive Livets Ord.
Att vara hemlös är fruktansvärt tråkigt, berättar Klas Detrumf. Men på biblioteket kunde han ladda telefonen, läsa böcker och kolla på Youtube för att fördriva tiden.
– Du måste sitta still för att inte göra av med energi. För du har brist på näringsrik mat och att sova i kylan kräver kraft, säger han.
”Jag är så tacksam över de ställena där jag har fått värma mig”, säger Klas Detrumf som satt på biblioteket så gott som varje dag.
Hjälper sina hemlösa vänner
När biblioteket stängde klockan åtta var det dags för den 4,5 kilometer långa promenaden till fågeltornet och sömnen i kylan.
Klas Detrumf lärde sig att fråga om bomullsstrumpor eftersom syntetstrumpor håller inne fukten och gör att fötterna förfryser mycket lättare.
Han lärde sig var mikrovågsugnar fanns så att han kunde värma mat.
I dag hjälper han sina hemlösa vänner med att förvara matlådor i frysen så att de kan värma mat om helgerna då ideella organisationerna har stängt.
Några hundra meter bort från biblioteket passerar det långtidshotell där han övernattade ett tag efter att han äntligen fått utbetalningen från Försäkringskassan – tio månader efter ansökningen.
”Trodde att min situation var unik”
När han fick beskedet i digitala brevlådan Kivra i maj förra året satte han sig på en bänk och grät. Hemlösheten hade följts av två självmordsförsök, psykiatrisk tvångsvård och till slut nödboende och nödbistånd.
– Jag bara grät för jag förstod att nu skulle det här helvetet på jorden i alla fall bli ett någorlunda mindre helvete, säger Klas Detrumf.
Bänken står nära Stadsmissionens Mikaelsgården där lunchserveringen nyligen avslutats.
– Jag trodde att min situation var unik. Att bara de som knarkat bort sina liv är hemlösa. Så gick man till hjälporganisationerna och insåg: Här finns folk som lever i hemlöshet på grund av sjukskrivningar, arbetslöshet och skilsmässor.
Tycker tillgängligheten har minskat
Föreståndaren Carola Matilainen hälsar välkommen i sitt rum. Här hänger en sovsäck på tork och förvarar en man en klocka på väggen tills han hittat en bostad.
En annan har lämnat en stor burk fylld med godis.
– Här finns jättemånga saker som väntar på att få komma hem, säger hon.
Att gå hit första gången gav honom stark ångest, berättar Klas Detrumf.
– Det var då jag verkligen insåg att jag inte klarar att ta hand om mig själv längre. Det är genant att inte ha några pengar, det är genant att vara hemlös. Ska jag gå till en hjälporganisation och tigga nu?
”Här blir man tagen på axeln och man blir sedd i ögonen och vi säger hur är det med dig i dag? Det handlar om människovärde”, säger Carola Matilainen på Stadsmissionen.
I dag kommer samhället längre och längre bort från hjälpsökande, säger Carola Matilainen.
– Det är glasrutor, dörrar, larm. Tillgängligheten har minskat i stället samtidigt som utsattheten ökar. Det borde vara tvärtom, säger Carola Matilainen.
Klas Detrumf instämmer.
– Det är viktigt att veta att man måste göra mycket själv. Jag tror många som hamnar i liknande situationer väntar på att samhället ska lösa någonting. Och då får du vänta länge, säger han.
Längtade efter pytt i panna
Klas Detrumf hann jobba sex månader innan han skadade sin andra axel. Den här gången fick han sjukpenning på en gång.
Nu bor han i en gäststuga till en bekant utanför Uppsala. Det innebär tak över huvudet, men det är inget hem.
– Ett hem, det är där jag kan stänga dörren, låsa och känna harmoni. Och veva ihop en egen pytt i panna med stekt ägg, rödbetor och ett glas mjölk till.
Just det var det första han firade med när han till slut fått pengar från Försäkringskassan. Han gick till en restaurang som serverade rätten.
– Innan allt gick åt helvete hade segermåltiden varit tournedos med cava. Men det enda jag längtade efter var pytt i panna. Det var en lycklig dag. Då kom det nog också lite tårar, säger Klas Detrumf.