Jan Emanuels dårkörning bevisar att rika kan köpa sig fria från straff
Folk med mycket pengar kan bryta mot lagen utan att det känns. Men det finns ett enkelt och rättvist sätt att utforma straff som inte går att köpa sig fri från, skriver Arbetets kolumnist.
”Inte första gången som Jan Emanuels sätt att prata om pengar har gjort mig förbannad.”
I måndags dömdes influencern, affärsmannen och ex-politikern Jan Emanuel för att ha fotograferat i ett skyddsområde. I en artikel i Aftonbladet uttrycker han visserligen viss beklagan över konsekvenserna för Hemvärnet. Men att ha begått brottet skakar han snabbt av sig och dagsböter motsvarande ungefär fyrtioåtta tusen kronor verkar han se mer som ett skämt.
– Ge mig då två miljoner kronor i böter så att jag åtminstone reflekterar över att jag får böter, säger han i artikeln.
Det är vad jag tjänar på typ sex års hårt arbete som undersköterska i det här landet.
Är Finland en förebild?
Det är inte första gången som Jan Emanuels sätt att prata om pengar har gjort mig förbannad. Förra året stoppades han för att ha kört i 138 på en 80-väg. Utan ånger kör han sedan i väg i sin bil som kostar mer än vad många av oss tjänar under decennier av arbete.
De flesta inser att det inte är så här ett bötessystem ska fungera och ofta pekas Finland ut som en förebild. Där kan den rike som bötfälls få betala över hundratusen euro om hen kör för fort. Men även den finska modellen har en blind spot.
Inkomst säger nödvändigtvis inte så mycket om faktisk rikedom. Och även om boten blir dryg så kanske den som äger bostäder, bolag och kapital i värsta fall tvingas lägga ut ett fritidshus på Hemnet.
För den som saknar marginaler är det något helt annat.
Oväntade utgifter knäcker
En oväntad utgift kan innebära svåra konsekvenser för den som lever med marginaler efter räkningarna. Känslan är nästan kvävande när man inser att pengarna inte kommer att räcka och att det saknas en buffert som kan ta emot smällen.
Det blir snabbt en fråga om vilken räkning som går att skjuta upp, vad som kan säljas eller, pinsammast av allt, vem som kan hjälpa till.
Skammen i att ens behöva fundera på det ligger som ett bakgrundsbrus i flera veckor. Och sedan löser man det. Fullt medveten om att det kommer att bli ännu värre nästa månad. Typ som att stå och trampa i kvicksand.
I samma Sverige lever en stor andel ensamstående kvinnor i hyresrätt med höga boendekostnader. Hyresgäster lägger en betydligt större del av sin inkomst på boendet än de som äger sin bostad. För henne kan böter snarare innebära Kronofogden och växande skulder. Att hyran inte går att betala eller att maten inte räcker.
En vinst för samhället
Tänk om vi provade att gå ännu längre än Finland. Helt enkelt ersätta strafformen böter med obligatorisk samhällstjänst för brott under fängelsenivå.
Självklart inte för att ersätta straff som kräver skyddsåtgärder eller där våld ingår. Men för fortkörningar, ordningsbrott och mildare narkotikabrott.
Det skulle kräva att regeringen satsade på en rejäl utbyggnad av frivården. Dessutom skulle det behövas tydliga riktlinjer och resurser till verksamheter som kan ta emot personer på ett säkert sätt. Men det är hundra procent genomförbart.
Dessutom skulle den som begår brottet få lägga tid på att bidra till samhället. I föreningsstöd, trygghetsarbete, miljöprojekt eller social verksamhet. I uppgifter som saknar fasta utförare och inte får tillräckliga resurser. Kanske kombinerat med missbruksvård eller till och med utbildning i trafikvett.
Ingen sönderstressad mamma som straffas oproportionerligt hårt.
Ingen Jan Emanuel som tror sig stå över lagen.