Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V)
Förra veckan gick Vänsterpartiet ut med att man vill införa en miljardärsskatt. Partiledaren Nooshi Dadgostar har slagit fast att hennes huvudmotståndare i valet nästa år är de superrika.
Hur hon ska angripa dem? Det får en utredning visa. Det kan bli en skatt på förmögenhet eller en ny kapitalskatt.
Även Socialdemokraternas Mikael Damberg har sagt att det är dags för ”de allra mest förmögna” att bidra mer.
Tror ni att de rika och deras taltrattar är arga? Rätt.
Sverige är ett skatteparadis för miljardärer där det inte finns fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller arvsskatt. Det är lätt som en plätt att sänka sin effektiva skatt på kapitalvinster. Och så ska det förbli, om landets rikaste och högern får bestämma.
Hur mycket ska en få bestämma?
I Dagens Arena reser ekonomiprofessor emirtus Lars Calmfors en annan invändning: enligt forskning han lutar sig mot skulle en miljardärsskatt kanske inte ge så mycket till statskassan.
Men:
– Ett argument är att man vill minska inkomstskillnader i samhället. Det är en ideologisk fråga där vi som forskare inte kan säga vad som är rätt eller fel, vi kan bara peka på effekterna.
Det är en poäng svensk vänster bör ta till sig. Ofta när vi talar om det nödvändiga i att höja eller införa skatter för de mest förmögna argumenterar vi som om det vore för undersköterskornas, barnskötarnas eller lokförarnas skull.
De superrika ska finansiera välfärden, infrastrukturen och hela samhällsbygget, liksom. Och det vore väl utmärkt. Det måste gå att konstruera ett rättvist och legitimt skattesystem och på det sättet stärka pensionssystemet, skolan, vården och omsorgen.
Men den verkliga poängen med en miljardärsskatt är en annan. Och det är att den tvingar oss att reflektera kring hur mycket ekonomisk makt en enskild individ ska tillåtas ha i ett demokratiskt samhälle.
De rikaste vill styra politiken
Vi vet ju att när personer eller familjer samlar rikedom i miljardklassen får de också möjligheter att påverka samhällets utveckling på ett sätt som vanliga medborgare helt saknar.
Här kan man nämna världens två rikaste män, Elon Musk och Jeff Bezos, som illustrativa exempel. Musk blev utan demokratiskt mandat någon sorts slöseriombudsman i den amerikanska staten och utnyttjade det för att gynna sina egna affärsintressen. Han har också kontroll över X, en global kommunikationsplattform där han försöker påverka debatter och val långt utanför USA:s gränser.
Amazon-vd:n Bezos har i sin tur byggt ett företagsimperium som utmanar löntagarnas demokratiska rätt att organisera sig fackligt, beslutad skattepolitik och konkurrenslagstiftning. Samtidigt försöker han kontrollera det offentliga samtalet genom att äga en av USA:s största tidningar.
Alla vet att ekonomiska resurser ger inflytande. Ju större resurser, desto större inflytande. Och den som kontrollerar stora tillgångar kan påverka investeringar, ägande, arbetsvillkor, bostadsmarknader och i förlängningen även politiska beslut.
Välfärdsvinterna blir kvar
Sverige är inte USA, men även här blir antalet miljardärer fler och rikare och därmed också utrymmet för dem att påverka politiken.
Ett tydligt exempel är vinsterna i välfärden, där privata ägare med kopplingar till politiken under tre decennier har kunnat bygga stora förmögenheter på gemensamt finansierade skolor, vårdcentraler, förskolor och äldreboenden. Trots ett stort folkligt stöd för hårdare reglering har systemet i praktiken visat sig politiskt omöjligt att röra.
Ett annat exempel är försvarsindustrin. När statliga säkerhets- och försvarsbeslut sammanfaller med mycket stora privata intressen uppstår ett betydande informellt inflytande över politiska beslut och deras inriktning. Det är ingen slump att svenska staten hjälper till att sälja både vapen och friskolor till diktaturen Saudiarabien tillsammans med familjen Wallenberg och statsministerns kompisar.
Regler mot mutor
Det är mot bakgrund av sånt där man måste argumentera för en miljardärsskatt. En skatt på extrema rikedomar markerar att vi som samhälle anser att ekonomisk makt, precis som politisk, måste kunna begränsas. Det är en reform som nog i huvudsak ska ses som en släkting till konkurrenslagstiftningen, regler mot mutor och olika jävsbestämmelser.
Det är ju där striden står.
Ett samhälle som accepterar att enskilda individer kan samla enorma förmögenheter kommer förr eller senare också att anpassa sig efter dessa individer.
Ett anständigt samhälle drar gränsen långt innan det.
