Min socialarbetare dog som en hjälte

Torsdagen den 5 december knivhuggs en socialarbetare på en klinik tillhörande Zuckerberg San Francisco General Hospital and Trauma Center. 

Kliniken heter Ward 86 och socialarbetaren heter Alberto Rangel. Det var min klinik i ett tiotal år och Alberto var min socialarbetare till och från.

Ward 86 var den första hivkliniken i världen. Här uppfanns det som kallas ”The San Francisco model of AIDS care” redan 1983. 

En metod som ser både till den hivpositivas hälsa och välbefinnande. 

Det betyder att utöver läkarvård koordinerar kliniken resurser som handlar om patientens psykiska, ekonomiska och sociala situation. Där finns förutom läkare, psykiatriker, socialarbetare, dermatologer och onkologer. 

Jag går dit för att jag har hiv, men det är också genom Ward 86 som jag fått ortopediska inlägg till mina skor, sjukgymnastik för min rygg och tillgång till terapi. 

Känner jag mig trygg?

Onsdagen efter att Alberto dött sitter jag hos min terapeut och hon undrar hur jag känner? Vill jag vara kvar på Ward 86? Känner jag mig trygg?

Och allt jag kan tänka på är hur hon måste känna. Hon, som arbetade med Alberto och träffar struliga patienter hela dagarna. 

Känner hon sig trygg? 

Jag kände inte Alberto privat. Jag minns honom som en otroligt stiligt klädd, alltid hövlig person som flög igenom komplicerade formulär och ansökningar med en väldig fart. 

En gång tyckte jag att jag såg honom på Pride iklädd superhjältekostym men jag hälsade inte och frågade honom inte efteråt om det var han. Det kändes som ett övertramp mellan det privata och det professionella. 

En gång när jag behövde någon sorts stämpel från staden och han hade delar av underlaget, erbjöd han sig att komma och möta mig på cykel utanför myndigheten. 

En gång långt senare satt jag i väntrummet och väntade på honom och han kom in och såg sig om och gick tillbaka till sitt kontor. Jag väntade och väntade och sen gick jag därifrån, sur som ett bi. 

Nästa gång vi träffades bad han genast om ursäkt. Det hade blivit något fel och han tog på sig det helt och hållet. Jag blev på något sätt rörd. Det är så ovanligt att man får upprättelse när man känner sig felbehandlad. 

Vi skildes på gott humör. Det var sista gången vi sågs. 

En hadesvandring genom pappershelvetet

Jag har skrivit en hel del om sorgen efter min man som gick bort 2022, men inte så mycket om logistiken. När han dog bodde vi i en subventionerad lägenhet som jag i den akuta sorgen trodde att jag skulle förlora. 

Min man hade månadslön, vilket gjorde att vi kunde betala räkningarna med hans pengar och det mindre akuta med mina fakturor. Han tog hand om den mesta byråkratin, det var ett system som han förstod bättre än jag. 

Nu stod jag ensam med oregelbunden inkomst och osäker framtid. I vad som kändes som flera månader sprang jag fram och tillbaka mellan min terapeut, hivkliniken, olika sorters socialkontor, advokater och fan och hans moster. 

Alla problem ledde till nya problem. 

På en ansökan fick jag frågan om vilken typ av Green Card jag har, något som inte framgår på kortet. En dropdown-meny gav mig mängder av alternativ utan att närmare förklara vad koderna betyder. 

Min terapeut fick hjälpa mig att kontakta en advokat som efterforskar så att jag till slut kan skicka in formuläret med rätt information.

Allt kändes så ett tag. Som en hadesvandring genom ett pappershelvete i en tillvaro präglad av sorg. 

En amerikansk superhjälte

Så småningom blev jag flyttad till en mindre lägenhet men på något sätt klamra mig kvar i staden, samtidigt som jag levlade upp mitt frilansande och lärde mig att balansera min nya ekonomi. 

Jag hade omöjligen kunnat navigera allt detta själv, det krävdes en by av människor som Alberto  för att hålla mig över ytan.

Det är ingen slump att en superhjälten är en centralfigur i amerikansk mytologi. 

Superhjälten drivs av ett kall, uppgiften går framför allt och ingen lön för mödan krävs. Spindelmannen räddar staden om natten och säljer foton till surkuken J Jonah Jameson på dagarna, 

Daredevil är advokat och Hulken är vetenskapsman. De bär världen på sina axlar och kräver ingen motprestation.

Så har USA länge fungerat: Lärare, socialarbetare, sjuksköterskor och läkare på kliniker för låginkomsttagare är exempel på yrkespersoner som förväntas att för låg inkomst tjäna samhället bortom sin yrkesroll. 

Lärare i USA förväntas spendera sina egna pengar på material till klassrummet. Socialarbetare kommer farande på cykel med viktiga papper. Min terapeut hjälper mig fortfarande att öppna min post och skicka mail till myndigheter. 

Att USA överhuvudtaget fungerar beror på att patosdrivna individer väljer bort högre lön och bekvämare omständigheter för att ge sig in i getingbon av försummad befolkning i svår nöd. 

Det är de som bär den amerikanska drömmen och möjliggör att övriga amerikaner kan vara entreprenörer i ”pungkulor som man hänger under bilen”-industrin. 

Överlägsen vård

När jag började gå till Ward 86 klarade jag knappt av den både stressiga och miserabla stämningen i väntrummet. Någon skrek, en annan kollade på mobilen på full volym, kanske hade en tredje kissat ner sig. 

Om jag inte blivit kallad inom tio minuter efter min tid gick jag hem i ren panik. Så småningom har jag vant mig, så som man gör i San Francisco.

Det går inte att uppleva hemlöshetskrisen varje gång man måste röra sig några kvarter. Man sticker in airpodsen och går i en rak linje förbi problem som man ändå inte känner att man kan lösa.

I ett sammanhang utanför kliniken berättade en läkare för mig att en majoritet av alla patienter på Ward 86 brukar metamfetamin. Många är hemlösa och har svåra psykiska och fysiska problem. 

På Ward 86 har jag sett patienter få nya kläder, någonting att äta, här finns toaletter och medicin. Och här finns människor som bryr sig. 

Här finns också spjutspetskompetens när det gäller hiv och aids. I övriga sjukhuset behandlas allt sådant som man kan drabbas av som hivpositiv eller som människa i allmänhet så remisserna går snabbt och kvaliten på vården är ofta otroligt hög. 

Vården jag har fått på Ward 86 är helt överlägsen den i Sverige eller Tyskland. 

Borde fått leva som en vanlig människa

De flesta människor som lider är inte våldsamma. De flesta människor som är drogberoende är inte farliga. De flesta människor med psykiska sjukdomar är inte aggressiva. 

Men när utsatthet, smärta, rädsla och trauma koncentreras på en liten yta så kan rummet kännas som en tryckkokare. Det är det klimatet som de som arbetar på Ward 86 lever i, väljer att leva i. För att det är där de behövs. 

Mannen som tog Albertos liv hade agerat hotfullt mot läkare förut.

I tidningen läser jag att Alberto ska ha eskorterat den hotfulla klienten till hissen vid receptionen, där jag brukar lägga min legitimation i en liten plastbunke vid registrering. 

Där ska han ha huggit Alberto i halsen med en kökskniv flera gånger. Två dagar senare avled Alberto. 

Han som höll i kniven har inte kunnat häktas då han sitter inlåst på psyket i en annan del av samma sjukhus, där andra människor som de som arbetar på Ward 86 tar hand om honom. 

Diskussion om säkerhet och kontroll

Nu handlar diskussionen om metalldetektorer, om utökad säkerhet och mer kontroll, och det behövs på kort sikt. Men på ett större plan behövs omsorg, bostäder, bättre tillgång till vård och möjligheten att leva ett hälsosamt liv. 

Människor som Alberto sliter för att skapa den verkligheten men de gör det i motvind och utan tillräckliga resurser. 

De behöver förstärkning, pengar, bättre arbetsförhållanden. De behöver semester. Verklighetens amerikanska superhjältar är inte osårbara och har inga övermänskliga förmågor. 

Det är vanliga människor som väljer att ta av sig hörlurarna och se problemen omkring sig. Och som tack sliter vi ut dem, låter dem arbeta under riskabla förhållanden för mindre än vad de är värda. 

Att förlora en Alberto är en jordbävning under de som allra mest behöver stabilitet. Det går inte att ersätta en sådan person. 

De bärande väggarna i San Francisco är inte tech-miljardärer eller lyxrestauratörer, utan socialarbetare, lärare, busschaufförer och sjuksköterskor. Om vi inte börjar behandla dem med den respekt de förtjänar rasar snart hela bygget. 

Alberto Rangel blev 51 år och han dog som en hjälte. Men han borde ha fått leva som en vanlig människa.