Zahra och familjen utvisades – efter tre oroliga år är hon tillbaka på äldreboendet i Jörn

Tre år av oro, två fängelsevistelser och en förlossning har passerat sedan Zahra Vakilbashi tvingades lämna huset och vardagslugnet i Jörn med sin familj. Ändå har hoppet om att återvända till jobbet på Björkhammarsgården varit starkt nästan hela tiden.

– Men när Israel bombade Teheran i våras och vi fick fly ut till en by på landet, tänkte jag att vi aldrig skulle se Sverige igen, säger hon på brett västerbottenmål.

Hon tystnar, innan den sorgsna blicken bryts av ett varmt leende.

– Och nu är vi tillbaka, men det var inte förrän vi steg av tåget här i Jörn igen som jag verkligen vågade tro att det är sant.

Firade med tårta

På bordet i personalrummet står stora gräddtårtor. Det är Zahras första arbetsdag och många kollegor vill fira att hon är här. En del kommer trots att de är lediga. Återseendet fyller rummet med skratt och varma kramar.

– De som bor här i Jörn är inte mina kollegor och grannar. Det är min familj, säger hon och ögonen tåras.

Några av kollegorna vet mer än andra härinne hur det känns när år av oro lämnar kroppen. Det är inte bara Zahras återkomst som firas. Tårtorna är framdukade lika mycket för att fira de permanenta uppehållstillstånd som Zana Raafat och hans fru Shaymaa Mustafa fick för bara några dagar sedan.

Kollegorna har stöttat

Tillstånd som innebär lugn och ännu ett steg i processen att få kalla den här platsen sitt hem. Zahra, Shaymaa och Zana är omtyckta kollegor och bland tårtätarna finns många som har följt deras turer hos Migrationsverket väldigt nära, som ordnat namninsamlingar och stöttat på alla sätt de kan.

Nu kan arbetsgruppen andas ut, i alla fall en liten stund. För som enhets­chefen Jan Lindberg säger:

– Vi har lärt oss att vi måste fira det vi kan, men för varje sak vi firar kommer något nytt att sörja, ett nytt bakslag.

Björkhammarsgården har ett trettiotal platser och ansvarar även för hemtjänsten i Jörn. Av de 42 tillsvidareanställda kommer närmare ett tiotal från länder utanför EU. Det har gjort personalgruppen luttrad.

Fast jobb ingen garanti

Debatter som förs på riksplanet om invandring och arbetstillstånd blir verklighet på boendet i samma sekund regeringens politik blir beslut om förändringar hos Migrationsverket. Hårdare krav för att få arbetstillstånd har lett till att färre som söker förlängning på sina tillstånd beviljas det. Att en anställd har fast anställning och sköter sitt jobb är inte en garanti för att få arbeta kvar.

Det gör att en tillsvidareanställning inte är samma trygghet för någon med arbetstillstånd som för en person som är född här, förklarar Jan Lindberg.

– Sedan Zahra och Mohammad utvisades är det tre till som fått lämna landet. Det påverkar oss alla här att kollegor försvinner.

”Tungt psykiskt”

Skyddsombudet Zakkarias Lundmark förklarar att många anställda undrar varför personal som behövs och är bra på sina arbeten måste lämna landet.

– Det är klart att oron är värst för dem som måste åka, men vi känner med dem och undrar hur det går. Vi klarar ju arbetet, men det är tungt psykiskt.

När beslutet om utvisning kom 2022 hade både Zahra och hennes man Mohammad fasta arbeten på Björnhammarsgården.

De hade köpt hus och deras son Arad gick i ettan.

– Vi ville ha ett liv på riktigt här, så vi bestämde oss direkt för att samarbeta med myndigheterna. Vi ville inte gömma oss eller arbeta svart, säger Zahra.

Fängslades utan vatten

Orsaken till att de inte fick stanna var att paret först sökt asyl men inte fått den beviljad och sedan nekats söka arbetstillstånd. Att återvända till Iran var omöjligt av flera skäl som Zahra inte vill gå in på.

– Det var en otrolig oro att lämna tryggheten här och inte veta vart vi skulle ta vägen, säger Zahra och berättar hur de sedan reste till Turkiet, men fick inte laglig rätt att stanna.

De gjorde ett försök att ta sig till Cypern, men det slutade i fängelse på flygplatsen eftersom gränspoliserna blev misstänksamma när de inte förstod varför familjen lämnat Sverige.

– Vår son Arad tyckte om poliser innan dess, men där blev han rädd. Det var inte snälla människor, säger Zahra och beskriver hur medfångar utsattes för våld och att de varken fick mat eller vatten under de dagar de hölls i förvar.

Återvände till Iran

Familjen skickades tillbaka till Turkiet. Mohammad försökte försörja dem genom olika ströjobb, men blev ofta lurad på lönen.

– Så blev jag gravid och vi hade ingen medicinsk försäkring. Vi visste inte hur jag skulle kunna föda säkert där.

Till slut valde de att lämna Turkiet och ändå återvända till Iran. Där födde Zahra deras yngsta son Arnik, det var ett ljus för hela familjen, men det var inte lätt att komma tillbaka till hemlandet och de höll fast i drömmen om att kunna återvända till Sverige.

– Vi ville verkligen tillbaka till Jörn. Vi lyssnade på Radio Västerbotten och såg svenska barnprogram för att inte glömma språket.

Hör Zahra berätta:

Krävs hög månadslön

Flera gånger sökte Zahra nya tjänster i Sverige som hon fick, men lönen räckte inte för att få ett nytt arbetstillstånd. 

Det finns mycket som kollegorna i personalrummet har svårt att förstå när det gäller de svenska reglerna för att få arbeta i Sverige. Det som upprör mest är regeln som infördes 2023 och som innebär att en person som ska få arbetstillstånd i Sverige måste tjäna minst 80 procent av den svenska medianlönen. I dag krävs det en lön på 29 680 kronor och under nästa år har regeringen bestämt att det ska höjas ytterligare.

– Det är höga summor man behöver. De kommer jag inte upp i själv varje månad fast jag har bott här i hela mitt liv, säger Zakkarias Lundmark.

Svårt hitta personal

Medellönen för ett vårdbiträde i Skellefteå kommun, som Jörn tillhör, var 25 618 kronor förra året. Det blir ett problem framför allt när man ska hitta ny personal när någon slutar. Få söker tjänster inom äldreomsorgen i Jörn som ligger sex mil nordväst om Skellefteå och flera av dem som anställts under senare år har haft arbetstillstånd.

I takt med att tillstånden behöver förnyas har de utvisats på grund av de låga lönerna.

Jan Linberg är orolig för hur han ska klara bemanningen när tre personer i personalstyrkan går i pension under nästa år.

– Det är tunga, viktiga medarbetare med stort kunnande som har arbetat här länge. Nu vet jag inte hur vi ska hitta personal som ersätter dem.

Nej tack till återvandring

Den oron är han inte ensam om. Skellefteå kommun, som Jörn tillhör, har över lag svårt att hitta personal till vård och omsorg. När regeringens samordnare för frivillig återvandring skickade ut inbjudningar om möten med kommunerna var Skellefteå en av över hundra som sa nej tack.  

– Jag förstår ju det, vi behöver fler människor här uppe, säger Jan Lindberg.

Senast han annonserade efter personal till en tjänst på Björkhammarsgården var det inte någon som sökte tjänsten.

– Ingen. Det var i våras. Den enda som hörde av sig och ville ha tjänsten var Zahra som befann sig i Teheran.

Nattjänst blev räddningen

Han visste att hon var något av ett kap som anställd, visserligen utan undersköterskeutbildning, men med fyra års erfarenhet från Björkhammarsgården och i hemtjänsten. Däremot var lönen för en dagtjänst för låg för att hon skulle få ett nytt arbetstillstånd och rätt att ta med familjen till Sverige. Så dök det upp en nattjänst.

– Med lön och ob-ersättning klarade vi lönekravet. Hade det funnits en sökande som var undersköterskeutbildad så hade den personen gått före. Men det gjorde det inte.

I maj fick Zahra Vakilbashi tjänsten, i augusti fick hon meddelande om att hon fått arbetstillstånd och att hennes man och två söner fått uppehållstillstånd som medföljande. Men det dröjde till november innan allt var klart för att lämna Iran och sätta sig på ett plan mot Sverige. Nu är de här.

Kramkalas

Festen i personalrummet pågår. Någon föreslår att de ska ta en bild på alla som firas.

Zahra kramar om sin man Mohammad och ropar på sönerna Arad och Arnik för att ställa sig tillsammans med Zana Rafaat och Shaymaa Mustafa så att alla som vill kan ta bilder.

Men glädjen är inte helt okomplicerad. Den här gången har sorgen kommit redan innan firandet är slut. En ny namninsamling har startats.

Deras dotter kan utvisas

Zanas och Shaymaas nittonåriga dotter Dalya arbetar på Björkhammarsgården på helger och lov, men medan resten av familjen fått permanent uppehållstillstånd har hon inte fått det. Det är fortfarande osäkert om hon kommer att få ta studenten eller om hon är den enda i familjen som måste lämna landet. Zahra kramar om Shaayma.

– Det gick bra för oss till slut. Vi måste tänka att det går bra för er och Dalya också.