Dokumentären om Joakim Lundell blev aldrig tillräckligt sexig

Det finns flera anledningar till att ”Hatet”, SVT:s tre delar långa dokumentär om Joakim Lundell, har blivit vinterns stora tv-snackis.

Att huvudpersonen är oerhört känd har förstås varit avgörande. Men även andra saker har spelat in.

Första avsnittets fokus på barndomen – och vad som är sant och inte sant i Lundells självbiografi – var till exempel mumma för både upprörda tittare och kultursideskribenter på jakt efter vinklar.

Ska man tro på barnets berättelse eller journalerna?

Självklart det förstnämnda, tyckte Anna Gullberg i Expressen, Lisa Magnusson i DN. Lundell är en kanonkille, verkade de vilja skrika ut, till synes ovetande om att det var två avsnitt kvar som inte sänts.

Har ni glömt mordet på Catrine da Costa och hur det gick senast landet bestämde sig för att lita på ett barns ord till 100 procent? invände andra.

Andra avsnittet blev något av en besvikelse, i alla fall för dem som uppskattar debatter med uppskruvat tonläge (alltså alla).

Hängde ut vanlig familj

Fokus låg inte på Lundell själv, utan på människorna omkring honom och hur dessa – som det verkade, utan anledning – bestämt sig för att hänga ut en vanlig familj i Malmö som blodtörstiga sektmedlemmar.

Det är förvisso ingen dålig story, och det som hänt familjen är fruktansvärt.

Men det öppnar inte upp för några bra takes. Några texter om att näthat är dåligt och att sociala medier är ett helvete. Roligare än så blir det liksom inte.

Sociala medier-experten Emanuel Karlsten var till exempel mycket missnöjd. I ett inlägg på Facebook ondgjorde han sig över att alla de morgonsoffor han bjudits in till för att diskutera avsnittet hade ställt in hans medverkan.

Till och med Lundell själv – som borde vara glad att slippa kölhalas på bästa sändningstid för andra veckan i rad – var besviken över innehållets sprängkraft.

– Jag tycker inte att det landade i någonting överhuvudtaget, säger han i en intervju med Expressen.

Delaktig i dreven

Men i slutet av andra avsnittet kom som brukligt en teaser för nästa veckas avslöjanden.

Lundell har varit högst delaktig i drevet mot Malmöfamiljen, får vi veta. Spänningen byggdes sedan upp under en hel vecka. Snart skulle den gyllene kulan som får storviltet på fall avfyras.

Efter att ha sett den avslutande delen fylls jag med en känsla av tomhet: var det här allt?

Förutom det som berättas i det sista sekunderna av del 2 – att Lundell var med och orkestrerade näthat – framkommer knappt något nytt.

Ja, att ett gäng Youtubeidioter kan förstöra människors liv är helt sjukt. Och Lundell har uppenbarligen betett sig som ett as, men är det inte det som är grejen?

Är det inte hela lockelsen med honom som offentlig person?

Här har vi en människa som inom loppet av ett par år gick från att lägga upp bilder på ”dagens runk”, och att smeta in sig själv i bajs, till att bli barnprogramledare och familjefar.

Som gick från att hänga ut en tjej han legat med som ”slyna” på sin blogg, till att gifta sig med samma tjej i ett påkostat sagobröllop.

”Men han hade ju slutat med allt det dåliga!” ”Han hade ju förändrats!” Nej, det är klart han inte hade, och det är det som gör honom spännande och intressant för både vuxna och barn.

Bortträngda minnen

Det finns minst två strängar på Lundells lyra: gråta ut i TV4 på morgonen, hetsa mot en hantverkare inför miljonpublik på Youtube på eftermiddagen.

Mot slutet av avsnittet återvänder vi till barndomen. Lundell började minnas allt det hemska hans mamma gjort mot honom först när han var 31 år gammal och skulle skriva sin självbiografi, får vi veta.

Detta avslöjande väcker konnotationer till bortträngda minnen – efter rättsskandalerna med Quick- och Da Costa-fallen det kanske mest tabubelagda som finns i den svenska debatten.

När förläggaren till Lundells bok, och den ansvariga utgivaren för dokumentären om hans barndom, får veta tar de genast avstånd och säger att det är nya uppgifter.

Så är det förstås inte.

Jag tänker inte ta ställning i huruvida Lundells berättelse stämmer eller inte, men att minnena väcktes till liv när han läste sina journaler – att det var då allt kom tillbaka till honom – har varit en central del av hans berättelse hela tiden.

”Redan på sidan sjutton ropade jag på Jonna som satt och höll om mig medan jag läste och skakade. Ilskan som fyllde min kropp och som fortfarande är kvar går inte att beskriva”, säger han i en stor intervju med DN:s Matilda Gustavsson 2017 om upplevelsen av att läsa journalerna.

Då sågs det som att han fått ett uppvaknande, ett terapeutiskt genombrott. Nu vänds samma historia emot honom.

Inte tillräckligt sexigt

Hade ”Hatet” bara fokuserat på hetsen mot Malmöfamiljen, och hur människors liv kan krossas av grundlösa spekulationer, hade den varit rimlig, om än lite tråkig.

Men det är förstås inte tillräckligt sexigt. Det leder inte till några upptrissade debatter. Så hälften måste fyllas med just grundlösa spekulationer om en offentlig person. Som journalistik betraktat blir serien därför ett riktningslöst hafsverk.

Dess ”avslöjanden” kommer bara leda till en kortare tid i den gammelmediala frysboxen för Joakim Lundell.

Är det något ”Hatet” visat så är det att de traditionella medierna behöver freakshowen Jockiboi långt mer än vad han behöver dem.

Som realitysåpa är det dock inte utan kvaliteter.

Upprepandet av samma information om och om igen; deltagarnas orubbliga tro på att de står i centrum av universum; karaktärer som ”Chrippa Kräfta”, ”Anjo” och förstås Lundell själv.

Det är klart Sverige har suttit bänkade i tre veckor.