Kaos och revolution till jul – ja tack!
Nästan varannan europé föredrar i dag radikal politisk förändring framför ordning och stabilitet. Det gör de rätt i, skriver Arbetets politiska redaktör.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD).
Hellre en radikal omdaning av de politiska institutionerna än ordning och stabilitet.
Det tycker nästan hälften av Europas medborgare när Eurobazooka, en omfattande europeisk opinionsundersökning som mäter förtroendet för politiska institutioner och synen på Europas framtid, frågar.
43 procent av de svarande uppger att de föredrar genomgripande förändring framför att hålla fast vid rådande ordning.
Det är inte första gången i Europas historia som breda samhällsgrupper känner att de är beredda att göra upp med det etablerade systemet, men man ska förstås inte inbilla sig att den där siffran avslöjar någon inneboende revolutionsromantik.
Lönerna växer inte
Eurobazooka frågar inte om människor vill ha kaos, utan vad de föredrar om valet står mellan dagens politiska system och en rejäl omvälvning.
Att nästan varannan europé då väljer det senare säger mindre om extremism och mer om ett vardagligt, ackumulerat missnöje.
Vad ska vi med ordning till om det inte ger trygghet? Vad ska vi med stabilitet till om det mest handlar om stagnation?
Det är inte konstigt om Europas medborgare ställer sig sådana frågor när vi inser att EU:s andel av världsekonomin halverats sedan 1980 och bara fortsätter falla.
När vi ser hur reallönerna sjunker. Hur de rika knösarna bara blir rikare. Hur arbetaryrken som tidigare var förknippade med stolthet och självrespekt nu innebär storvarsel, usla löner och otrygga villkor. Hur man inte har råd att gå i pension, köpa ett hus, skaffa familj.
Mitten saknar folkligt stöd
Hur välfärden töms på både resurser och personal. Hur allt fler delar av vardagen hålls igång av arbetskraftsinvandrare som ofta har rena slavlöner och jobbar dygnet runt.
Ser man ut över kontinenten pekar opinionsmätningar och valresultat åt samma håll. Över hela EU leder eller närmar sig högerextrema partier makten, samtidigt som förtroendet för traditionella maktpartier faller till historiskt låga nivåer.
Det som håller samman mitten är inte folkligt stöd utan olika institutionella spärrar, valsystemens utformning och udda koalitioner.
Och vad gör det politiska etablissemanget?
Jimmie Åkesson visar vägen
Tja, antingen försöker man återvinna väljarnas förtroende genom att säga att man inte ändrar sig på en enda punkt – utom i fråga om invandringen.
Eller så välkomnar man samarbete med extremisterna i hopp om att de ska börja försvara de ekonomiska och institutionella ramar som producerar otrygghet och vrede.
Och det gör de så gärna, vilket en sån som Jimmie Åkesson kan tjäna som bevis på.
Är det något historiska uppror har visat, så är det att det är i friktionen mellan missnöje och makt som nya politiska idéer tar form.
Och det är precis den möjliga friktionen som Europas gamla och nya eliter försöker kortsluta.
Men mätningen visar att människor är missnöjda ändå.
Det framtida upproret
Helt enkelt därför att strategierna för att möta missnöjet bygger på ett grundläggande missförstånd: att problemet är högerpopulismen och inte den politik som gjort den möjlig.
Så länge det politiska etablissemanget fortsätter att betrakta saken på det sättet finns råmaterialet till ett framtida uppror kvar.
De historiska erfarenheterna visar att revolutionsviljan inte kommer först. Det gör den bred insikten om att den rådande ordningen inte längre går att försvara.