Daytonavtalet gav Bosnien en dyrköpt fred

Idag för 30 år sedan satte de tre herrarna på bilden – Slobodan Milošević, Alija Izetbegović och Franjo Tuđman – sina underskrifter på ett stycke papper i Paris, som ett ceremoniellt avslut på förhandlingarna i Dayton några veckor tidigare.

Det innebar slutet för kriget i Bosnien och Hercegovina.

Bara fem år tidigare turnerade de runt i olika städer i det dåvarande Jugoslavien, för att till synes försöka förhindra ett kommande krig. Dessa turnéer följdes åt av ett massivt medieuppbåd.

Miljoner livrädda jugoslaver tittade dagligen på tv-sändningar med dessa krigsherrar, som likt filmstjärnor poserade framför kameror, uttryckte banaliteter och lekte gudar som vägrade komma överens.

Människorna var bara boskap

Det slutliga ramverket för Daytonavtalet uppnåddes 20 minuter innan samtalen var planerade att avslutas. Mellan den 1 och 21 november 1995 förhandlades det om kartor och procentsatser.

Människorna som fanns inbäddade i statistiken räknades inte. De var bara boskap som användes före, under och efter kriget för att tjäna krigsherrarnas önskemål och ”visioner”.

Landet styckades upp mellan olika folkslag, vilket medförde nya förflyttningar. Ingen ville stanna kvar som en minoritet, inte efter ett sådant blodigt krig.

Man följde sina etniska bröder och systrar, lämnade sina hem och till slut lyckades man, mer eller mindre, homogenisera de etniskt ”rena” områden som tillfallit olika sidor. Ett folkmyller förvandlades till etniskt rena ökenlandskap.

Politiskt rövgäng

Den som är intresserad av detaljerna kring dessa förhandlingar kan med fördel se BBC:s utmärkta dokumentärserie The Death of Yugoslavia, i sig trettio år gammal.

I en imponerande ambition lyckade man samla alla centrala politiska aktörer som vittnar om de viktigaste händelserna, före, under och efter kriget.

Med intervjuer, arkivfilm och rekonstruktioner av beslutsprocesser bakom kulisserna är The Death of Yugoslavia fortfarande en av de viktigaste filmerna om Jugoslaviens sammanbrott.

Chefsförhandlaren i Dayton var Richard Holbrooke, Warren Christopher, USA:s utrikesminister, från EU:s håll skickades Carl Bildt och från FN Thorvald Stoltenberg.

Drygt tre veckor senare skulle Tuđmans, Izetbegovićs och Miloševićs underskrifter firas med en ceremoni i Paris den 14 december, och bevittnas av Bill Clinton, Jacques Chirac, John Major och Helmut Kohl bland andra.

Ett politiskt rövgäng som under tre och ett halvt år tillät Serbiens och Kroatiens aggression mot Bosnien och Hercegovina och därmed indirekt bidrog till folkmordet i Srebrenica i juli 1995.

Dyrköpt fred

Bosniens fred var såklart dyrköpt. Varje försök till fred är väl dyrköpt. Daytonavtalet har dock cementerat landet i ett politiskt status quo som bestått sedan dess.

Avtalet möjliggjorde en etablering av ett apartheidliknande system som ramades in i de tre lokala nationalismerna. Den villkorade freden tillåter inga utsvävningar bortom den etniska optikens inramning; uppdelningen fortsätter att kasta landet i den ena politiska krisen efter den andra.

Och ja, landet är fortsatt styrt som ett protektorat där de högsta politiska besluten måste godkännas av utländska politiker, utsända för att hålla barbarerna på plats.

Landet kan således ses som en koloni, ett reservat utan egen politisk röst, och styrs i praktiken av diverse maharajor som tar beslut åt folket, som enligt dem inte vet sitt eget bästa.

Den första maharajan var vår egen Calle Bildt (mmm, stoltheten i att vara svensk i stora internationella sammanhang) som gjorde ett uselt jobb.

Det hindrade honom inte att skriva en ännu mer usel och anekdotisk bok om sina usla år på Balkan.

Jag har inget att säga om fredsavtalet som andra redan inte sagt. All fred är bättre än krig. Det behövdes en överenskommelse. Samtidigt kan jag inte låta bli att, 30 år senare, fortfarande undra vad som hade kunnat hända om dessa tre herrar valt andra politiska lösningar.

Åtta tusen kallt avrättade på bara några dagar

Så vad är den slutliga räkningen och vem har betalat, med liv, lemmar, inälvor, psykisk ohälsa? Ungefär hundratusen människor dödades under kriget i Bosnien och 2,2 miljoner fördrevs.

Svar i hur folk mår hittar man som vanligt i konsten och kulturen, i sig ofta präglade av en allmänt rådande PTSD.

Böcker, filmer, konst och musik vittnar om svårigheter med att komma underfund om vad det var som egentligen hände, hur grannarna kunde skära halsarna av varandra, hur man kallt kunde avrätta över åtta tusen människor på bara några få dagar.

Frågor som föder ännu fler frågor men som sällan besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Det vi vet nu är att den politiska eliten använde kriget som en föresats att tillskansa sig enorma rikedomar.

För det offrades hundratusentals människor i ett cyniskt politiskt spel som fortfarande spökar tre decennier senare. Kleptokratin är än idag den främsta politiska ambitionen i Bosnien.

Politiker som företrätt och fortsatt företräder ”sina” etniska grupper, deras efterföljare och de som stått makten nära har sett till att deras avkommor kan vara ekonomiskt oberoende för all framtid.

Folket? De röstar – i den mån det röstas i Bosnien – fortfarande på dem, mer skrämda för sina grannar än för sina barns framtid.

Sanjin Pejković