Utan politikerna kan vi glömma kortad arbetstid
LO och Socialdemokraterna får inte ge Svenskt Näringsliv veto över samhällsutvecklingen, skriver Arbetets politiska redaktör.
”I praktiken ger man Svenskt Näringsliv vetorätt över samhällsutvecklingen.”
Innan det här året är slut har LO lovat att man ska berätta hur man tänker sig att arbetstiden ska förkortas.
LO:s önskade lösning är att huvudorganisationerna – LO och Svenskt Näringsliv alltså – ska förhandla om generell arbetstidsförkortning för alla löntagare.
Men Svenskt Näringsliv vill inte.
Ska arbetstiden kortas, ja då får det hanteras i de vanliga avtalsförhandlingarna 2027. Och då får löntagarna betala med sänkt lön eller något annat, enligt arbetsgivarna.
Kan inte bara vara fackets ansvar
Egentligen borde ingen bli förvånad. Arbetsgivarna har ju inga som helst incitament att bry sig om vad LO vill – och det kan de tacka arbetarrörelsen för.
LO har gjort det tydligt att man inte vill att politikerna ska lägga sig i frågan och Socialdemokraterna har varit lika tydliga med att man inte tänker lägga sig i frågan. I praktiken ger man Svenskt Näringsliv vetorätt över samhällsutvecklingen.
Det är hög tid att tänka om nu.
De stora arbetstidsreformerna genomfördes inte för att arbetsgivarna ville det utan för att löntagarnas framsteg på arbetsmarknaden alltid varit ett resultat av press underifrån och ett löfte om att politiken kan komma att användas som hävstång. Staten pekade ut riktningen och parterna förhandlade om detaljerna.
Det är klart att fackföreningsrörelsen har en huvudroll när arbetstiden ska sänkas – men det kan inte vara ett ensamt ansvar.
Använd lagen som vapen
Arbetstiden måste förkortas samordnat, rättvist och på ett sätt som inte leder till att låginkomsttagare hamnar på efterkälken.
Och då behöver lagstiftning – eller åtminstone hotet om lagstiftning – användas som ett vapen.
Om arbetsgivarna vet att alternativet till avtal utan sänkt arbetstid är en lagändring förändras dynamiken.
Det skulle tvinga fram ett nytt allvar och visa att arbetstidsfrågan inte är en facklig detaljfråga utan en politiskt viktig prioritering.
Den är ju det för svenska folket, och det är inte så svårt att förstå varför.
Rut-avdrag löser inget
Den genomsnittliga arbetstiden har ökat stadigt sedan 1980 och en arbetare producerar i dag lika mycket värde som 2,5 arbetare gjorde senast vi sänkte arbetstiden för 51 år sedan.
Då var det vanligast att ett genomsnittligt hushåll hade 40 timmars lönearbete per vecka. I dag, när hemmafruarna är utrangerade, gör ett genomsnittligt hushåll 80 timmar lönearbete per vecka. Sådant gör livspusslet omöjligt att lägga och politiken har försökt lösa det med rut-avdrag, utbyggd barnomsorg och vårdnadsbidrag.
Nu räcker inte det längre. Nu måste politikerna, ja Socialdemokraterna, se till att arbetstiden kortas.
Ett annat samhälle
Frågan om sänkt arbetstid rymmer en annan idé om hur välståndet ska fördelas.
Ett löfte om att kapitalägare inte ska lägga beslag på allt mer av det värde vi skapar. Ett löfte om att det går att skapa en bättre balans mellan arbete, vila och fritid.
Och det är självklart att den frågan är politisk. Också.
