”Märket ökar löneskillnaderna – vi måste höja kvinnors lägstalöner”
Hur länge ska vi som arbetar i välfärden hamna sist bara för att lönemodellen är gjord för andra branscher? Det är ingen olyckshändelse, det är så systemet är byggt – och det måste ändras, skriver Bertil Mårtensson.
”En kvinnlig arbetare tjänar i dag runt 25 000 i månaden. En manlig tjänsteman tjänar upp emot det dubbla”, skriver Bertil Mårtensson.
Efter nästan ett helt förvärvsliv inom grafisk industri fick jag som 60-plussare anställning som personlig assistent. Det är både roligt och utmanande.
Samtidigt är det fysiskt och psykiskt tufft. Det är ingen tillfällighet att kvinnor från välfärdsyrken har flest förslitningsskador och den största stress och press på jobbet.
Smulorna från industrins smörgåsbord
Som ganska färsk kommunalare (och tidigare industriarbetare) blir det uppenbart: Vi som arbetar i välfärden får nöja oss med smulorna från industrins smörgåsbord.
I dag har vi en modell där det är industrins ”märke” som procentuellt bestämmer löneökningen för alla LO-medlemmar. Därigenom manifesteras ojämlikhet och löneskillnader.
Dessutom gör märket att löneskillnaderna fortsätter växa. Enda sättet att inte få dem att växa är att samtidigt driva igenom rejäla låglönesatsningar.
Jobbar dubbelt för att det ska gå runt
Det blir inte bättre av att många måste jobba dubbelt för att få det att gå runt. Ett ensamstående vårdbiträde går fjortonhundra kronor minus varje månad på vissa orter.
En kvinna och arbetare tjänar i dag runt 25 000 i månaden. En tjänsteman tjänar om han är man upp emot det dubbla – 50 000.
Kampen mot ojämlikheten måste fokusera på att höja kvinnornas lägsta löner före att höja männens. Då blir kampen samtidigt för jämställdheten.
För varför ska kvinnor, nyanlända eller bara de som jobbar inom vård och omsorg straffas? Är arbeten med mjuka mänskliga värden och barn, ungdomar eller de äldre mindre värda?
Facket och vi arbetare har försvagats över lag i de flesta yrken och branscher. Arbetsgivare gör i dag lite som dom vill, som att vända upp och ner på turordningslistor vid uppsägningsförhandlingar motiverade av påhittade omorganisationer.
Hur ser en rättvis lönemodell ut?
Hur sätter vi ner foten och ändrar på denna utveckling? Hur ser en rättvisare lönemodell ut? Är det utan märket eller med kompletterande jämlikhets- och jämställdhetspotter från alla förbunden som går till de eftersatta lönegrupperna?
Den individuella lönesättningen är ett gissel som med rätta nu ifrågasätts. Men den fria lönebildningens möjligheter vill man samtidigt inte riskera förlora, med möjlighet till hävstångseffekt från yrken med stark tillväxt och utveckling.
Vi måste lära oss tillsammans
Visst måste vi också bli fler och öka på vår organisationsgrad, men vi måste framför allt öka på organiseringen av de redan organiserade.
Vi behöver driva på bildandet av skydds- och arbetsplatsombud och klubbar för att nystarta den fackliga gräsrotsrörelsen.
Även om vi kommer att göra många fel och begå misstag så är det bättre att vi gör dom själva. Vi kommer att lära oss tillsammans och komma vidare för vi vet alltid bäst själva vad som händer på våra arbetsplatser.
Kan vi stå upp för varandra på jobbet kan vi snart också förenas i solidaritet för varandra, över flera arbetsplatser och yrken i hela landet.
Det fackliga löftet gäller alla och då måste vi ha en lönebildning och -utveckling som inte lämnar några av oss på efterkälken.