Meryem.
Meryem, 56, är arbetslös: ”Som ett öppet fängelse”
Meryem blev sjuk – och så slog pandemin till. Sedan dess har hon inte lyckats få något jobb. För varje ’tack för din ansökan, vi har tyvärr gått vidare med någon annan’ backar jag ett steg”, säger hon.
”Det är som ett öppet fängelse – du kan gå ut, men du är inlåst i arbetslösheten. Jag har inte fått napp på något jobb i snart sex år. Det betyder att någonting är fel. För varje ’tack för din ansökan, vi har tyvärr gått vidare med någon annan’ backar jag ett steg. Jag backar i min utveckling och jag känner en hopplöshet. Varför fortsätter jag ens söka jobb? Jag har mycket erfarenhet och sitter på mycket kunskap. Varför har jag lärt mig saker hela livet om det inte kommer till användning?
Det började med att jag ramlade i trappor. Jag gick till läkaren och hade dåliga värden. Jag hade då vikariat på Lärarförmedlarna och sjukskrevs några månader. Därefter hade pandemin börjat och skolorna var stängda. Jag sökte jobb men jag fick inget.”
”Det är svårt med ekonomin – jag klarar mig tack vare att min man jobbar och att jag har två vuxna barn som bor hemma och jobbar och hjälper till”, säger Meryem.
”En dag vaknade jag och kunde inte känna mina ben. Jag ålade mig fram till min dotters sovrum och jag blev hämtad av ambulans. Läkarna hittade inget fel på mig förutom att jag var i klimakteriet och utmattad.
Jag kunde inte laga mat eller ens kamma mitt hår. Det var som att all information jag haft i huvudet försvann. Jag hade svårt att komma ihåg namn, jag kände bara igen ansikten. Folk sa till mig: Det här är inte du. Och jag sa till dem: Jag känner inte igen mig själv. Den gamla Meryem bara försvann. Jag har ingen positiv upplevelse av vården. Det var mina vänner som fick mig på benen igen.
Jag är arbetsför, jag kan jobba men inte 100 procent. Jag vill bistå även fast jag inte har samma energi som förut. Jag har varit en väldigt aktiv människa. Jag ber fem gånger om dagen. Jag ber Gud att jag vill få min hälsa tillbaka. Jag vill ha den gamla Meryem tillbaka. Jag går på rehab, får aktivitetsstöd och måste söka minst sex jobb i månaden.”
”Det är min hjärna, min erfarenhet och min personlighet som borde räknas, inte att jag klär mig på ett eller annat sätt”, säger Meryem.
”Sedan har jag ett dilemma, vilket är att jag bär sjal. Man börjar undra: Om jag hade ett cv där jag hade ett svenskt namn och inte hade sjal – hade jag fått jobb då? Men jag vill inte ta av mig sjalen bara för att få jobb. Det är min hjärna, min erfarenhet och min personlighet som borde räknas. En gång sa en handläggare på Arbetsförmedlingen till mig att jag skulle få jobb direkt om jag tog av mig sjalen. Jag tackade för mig och gick därifrån.
Förut stängde jag in mig själv, men nu kan jag ringa till en vän och säga: Jag mår inte bra kan vi gå ut och promenera? Man måste hitta sin egen lösning för att hantera arbetslösheten. Jag är aktiv i Islamiska kulturföreningen i Tensta och vi försöker nå hemmasittare och ge dem stöd. Jag hjälper mina barnbarn med läxor och jag är med i en chattgrupp med personer som bor i mitt närområde. Vi är allt från arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer till personer som jobbar skift inom hemtjänsten som möts. Det enda som behövs är att ta med sin termos och gå ut. Vi peppar varandra.”
Berättat för Ronja de Boer
