Jag trodde att vården och omsorgen välkomnade välutbildad personal
– Jag trodde jag skulle slippa referera till människor som nummer – och gråta hela vägen hem, varje kväll, skriver Hillevi Wahl om att göra praktik på ett demensboende.
”Ja, vad trodde du? Att det skulle sitta snälla gamla tanter i gungstolar och virka?”
Det är min handledare som frågar.
Jag gör min PLT-praktik, på ett av ”Stockholms bästa demensboenden”.
Jag har fått A på alla kurser i hälso- och sjukvård, omvårdnad, psykologi, funktionsförmåga och funktionsnedsättning, anatomi och fysik, gerontologi och geriatrik och psykiatri och lärt mig alla lagar och regler, etik och förhållningssätt.
Inget av det har jag nytta av när jag väl står på avdelningen.
De skriker ”hjälp mig”
”Det första du behöver lära dig är att ta emot huvudet på dem när de faller. Vi har mycket fallolyckor här”, säger min handledare.
Sedan tjuter det första larmet. De där larmen som inte slutar tjuta så länge jag är där. Som oftast ignoreras.
Inte ens när de skriker ”Hjälp mig, hjälp mig, kan någon hjälpa mig!” så är det någon som reagerar. Bara jag.
”Ska vi inte…?” säger jag.
”Nej, hon får vänta.”
Vi måste ta upp Tvåan och Femman först.
Tvåan har varit lärare i hela sitt liv. Femman är en tidigare företagsledare.
Nu är de i olika faser av svår demens. Liksom alla andra som bor här. Med sjukdomen kommer också ångesten. Som ibland visar sig i verbal eller våldsam aggressivitet. Inte minst mot de andra boende. Två tysta, rädda kvinnor sitter vid samma bord som en aggressiv man. Fastspända i sina rullstolar. De har ingenstans att fly.
Handledaren himlar med ögonen
Personalen pratar över huvudet på de boende.
”Men varför är du här? Varför vill du ens jobba inom vården?” frågar de mig. Som ett förhör. Misstänksamt. Som om det är något skumt med det.
”Jag har alltid varit intresserad av forskning, medicin och hälsa och vill göra något meningsfullt”, säger jag.
Handledaren himlar med ögonen.
”Vi har haft andra som du här. De blev inte kvar länge.”
Jag matar en kvinna som har alzheimer och har tappat språket. Jag ser henne i ögonen och vi ler mot varandra. Hon hör vad de säger.
Vad trodde jag?
”Nian luktar starkt och fränt av urin. Säkert urinvägsinfektion igen. Hon tror att hon kan torka sig själv, men drar avföringen framåt”.
”Och Trean har grisigt underliv, så någon annan får duscha honom i dag.”
Ja, vad trodde jag?
Jag trodde att vården och omsorgen skulle välkomna välutbildad personal. Att Stockholms bästa kunde bättre än så här.
Jag trodde jag skulle slippa referera till människor som nummer – och gråta hela vägen hem, varje kväll.