Brittiska ägarna lägger ner ärtfabriken – Dick, 60, ser mörkt på framtiden
Sedan 1969 har miljontals ärtor passerat på bandet. Nu lägger de brittiska ägarna ned Toppfrys i Brålanda och Dick Dahlqvist tror att chanserna att hitta jobb är små.
– Jag är för ung för att gå i pension men för gammal för att vara attraktiv på arbetsmarknaden.
Dick Dahlqvist ser inte hoppfullt på framtiden.
Ett vaket öga scannar över metalltråget med perfekt gröna ärtor. Finns där rester av skal, någon som är halv eller någon som är gul? Johannes Larsson noterar på skärmen bakom sig.
Om bara några veckor gör han det för sista gången. Då stänger fabriken i Brålanda för gott. Den som följt historien om Toppfrys vet att det inte är första gången som det varit tuffa tider och svåra beslut.
Toppfrys har gått med förlust länge
Fabriken har gått i konkurs två gånger och lagts ner en gång. Likt en katt med nio liv har verksamheten kunnat räddas. Denna gång ser det dock värre ut.
Bolaget har gått med förlust många år i följd och ägaren, som numera är Nomad Foods (som bland annat äger Findus), har beslutat att lägga ner verksamheten helt och hållet.
Johannes Larsson lämnar inte bara Toppfrys. Han lämnar stan för att flytta till Kalmar. Han får en nystart, men förstår att det kan vara svårare för dem som är äldre.
För Johannes, som kvalitetssäkrar ärtorna, är det ingen större fara. Han är ung. Han tar tillfället i akt och flyttar till Kalmar, till sin flickvän.
Men för många kom beskedet som ett dråpslag. Jenny Wall har två barn hemma. När hon fick reda på att fabriken skulle läggas ner hade hennes man just påbörjat en provanställning på en annan arbetsplats.
– Tankarna snurrade på högvarv. Tänk om vi båda kommer stå utan jobb?
”Jag vill inte sluta här, men det kanske blir så att jag på sikt hittar något ännu bättre”, säger Jenny Wall.
Nu har chocken lagt sig. Och hennes man har hunnit skriva på för ett fast jobb. Jenny har delvis börjat anpassa sig till den nya verkligheten och försöker se om det kan ge nya möjligheter.
– Jag har faktiskt sökt in till en utbildning, som elektriker. Jag vill inte sluta här, men det kanske blir så att jag på sikt hittar något ännu bättre. Vem vet?
En blixt från klar himmel
Dick Dahlqvist ser inte lika hoppfullt på framtiden. Han är en av två skyddsombud på arbetsplatsen. Som facklig representant fick han nyheterna strax innan beskedet nådde de andra i personalen.
– Det var här jag fick veta det, säger han och stryker med handen över bordsytan i konferensrummet på nedre botten.
– Jag trodde inte det var sant. Jag kunde inte ta in det. Det var verkligen en blixt från klar himmel.
Som en blixt från klar himmel. Så beskriver Maria Elofsson och Dick Dahlqvist beskedet att fabriken skulle läggas ner.
Han jämför med en annan upplevelse han haft i sitt yrkesliv, när Saab la ner i Trollhättan.
– Då var det så uppenbart att det skulle bli som det blev. Här var jag verkligen inte beredd.
Nu har han fyllt 60 år och tror chanserna att hitta något nytt är sämre.
– Jag är för ung för att gå i pension men för gammal för att vara attraktiv på arbetsmarknaden, konstaterar han med en suck.
”Det känns för jävligt”
Hans kollega, Maria Elofsson, som också är skyddsombud, visar runt i lokalerna. Hon berättar om de goda tiderna, när de var över 100 anställda här. De senaste åren vet hon att det varit tufft. Skördarna har varit dåliga. Men i somras fick alla upp hoppet, det var perfekta förutsättningar för ärtskörd. Företaget hann till och med nyanställa. Nu när chocken har lagt sig har ilska och frustration tagit plats. Produktionen ska nu skötas i Bjuv. Men enligt Dick och Maria handlar det inte om att flytta produktionen i Brålanda till Skåne, utan att lägga ner den. Helt. Ingen blir erbjuden att flytta med.
– Det känns för jävligt, om man får uttrycka sig så, säger Maria.
Ärtorna som packas på Toppfrys kommer från närliggande åkrar, vilket innebär att även bönderna i trakten påverkas.
Känns som att förlora sin familj
Men stöd från facket har de fått. I den mån det går. Alla har fått enskilda samtal med en jobbcoach.
– Jag träffade henne för första gången igår. Vi ska ladda ner en app där man kan se alla jobb som passar ens profil. Men jag kommer vara kvar här tills vi stänger. Det har jag bestämt.
För Maria handlar det inte bara om att hitta ett annat jobb. Hon förlorar mer än så, menar hon. Det är över 20 år sedan hon klev in här för första gången. Kollegorna är vänner, nästan som en familj.
– Det är det som är det värsta. Det här är människor jag umgåtts med i åratal, som jag helt plötsligt inte kommer att träffa igen.
Anders har jobbat på Toppfrys i över 30 år
Slamret från bandet tystnar när vi kliver in i packhallen. Dick sätter sig i en av truckarna, vinkar till Anders Wänerbo, som just släntrar in. Han är den som varit här längst. Över 30 år är det nu. Han har sett hela industrin förändras under dessa år. Mycket har blivit bättre, som arbetsmiljön. Men det är också en annan värld, när ägaren inte finns i landet. Besluten fattas långt bort från verkligheten.
Anders Wänerbo är den som varit på Toppfrys längst – i över 30 år.
Anders hade tänkt jobba kvar några år till, trots att han hunnit bli 66 år. Inte minst för att han har en storasyster som strängt sagt att han måste tänka på pensionen. Men nu får det räcka.
– Tråkigt att det är så här det slutar. Men i och med detta har jag i alla fall fått okej från syrran att sluta jobba för gott. Oavsett hur det blir med pensionen, säger han.
Vad som ska hända med fabrikslokalen är fortfarande oklart. Kommunen
försöker hitta någon som kan ta över.
Nedläggningen påverkar hela samhället
Vid entrén står Joakim Bratell, vd på Toppfrys. Han får jobba kvar i ytterligare några månader, efter att maskinerna stannat. Men sedan är det slut, även för honom.
Han har just nu sagt hej då till två representanter från kommunen. För att Toppfrys lägger ner är en angelägenhet för hela samhället. Även om fabriken i dag bara har 38 anställda så är det en stor arbetsgivare i en liten kommun. Det påverkar dessutom bönder runt omkring, i både Dalsland och södra Värmland, eftersom råvaran alltid varit lokal. Toppfrys är också en del av mathistorien. Fabriken öppnade 1969, som ett svar på den ökade efterfrågan på fryst mat och har, trots sin skakiga historia, varit för Brålanda vad Saab varit för Trollhättan. Det är det som Joakim tycker är tyngst. För egen del är han inte så bekymrad. Det är i alla fall inte det som han fokuserar på i dagsläget.
– Det är tungt. Men man vet aldrig vad som händer. Vi har ju lagt ner förr. Kommunen är aktiv och vill hitta lösningar.
Kommer ni resa er även denna gång – finns det hopp om det?
– Just nu vet jag inte mer än någon annan. Men det finns engagemang och idéer. Vem vet hur det slutar, säger han med en snabb blinkning och ett halvt leende, innan han skyndar upp till lunchmatsalen, för att hinna äta en bit, innan nästa möte om fabrikens öde börjar.