Om du vill förstå dansk socialdemokrati – läs poesi
Glenn Bech visar obarmhärtigt den verklighet av klass och identitet vi måste förstå om vi ska förstå dansk politik, skriver Johan Sjölander.
S-ledarna för Danmark och Sverige: Mette Frederiksen och Magdalena Andersson.
Ska man förstå dansk politik ska man läsa dikter.
Åtminstone är Glenn Bechs diktsamling Jag erkänner inte längre er auktoritet från 2022 en rasande skarp analys, djupt personlig och utan givna svar, en text att gå till.
I berättarjaget – den radikala medelklassbögen från Köpenhamn – och hans relation till den kedjerökande arbetarmorsan i Horsens finns den moderna vänsterns dilemman kondenserade: hur vänstern blivit medelklass, arbetarklassens konservativ, och vad som händer med den som kläms emellan.
Dansk politik är fascinerande, mycket tack vare sossarna.
Dansk socialdemokrati är ett fenomen. För vissa är de hjältarna som knäckte högerpopulistkoden. För andra snarare skurkarna som sålde sin själ och blev värre än fienden de bekämpade.
I teorin är de partiet som kommit närmast att förverkliga vad statsvetare kallar för ”vänster–TAN”: radikala i jämlikhetspolitiken, konservativa i värderings- och kulturkonflikter.
Både arbetarpension till vanligt folk och nej till migranter och moskéer.
Priset har varit Köpenhamn
Priset har varit Köpenhamn. De progressiva storstadsväljarna har flytt vänsterut.
I höst förlorade Socialdemokraterna för första gången borgmästarposten i huvudstaden, samtidigt som väljare ute i landet rörde sig åt andra hållet och gick till högern.
Poeten Glenn Bech har inte mycket till övers för den köpenhamnska medelklassen, hur progressiv den än må vara.
Men det finns också ett uppenbart skav gentemot den arbetarklass han själv kommer ifrån. Några av hans mest hudlöst obarmhärtiga dikter beskriver uppväxten som homosexuell i en inskränkt småstad.
Bech förmår dessutom spränga en del tankeramar genom att beskriva klass som identitet:
”Där ser man / min morsa är full av identitet / det skulle aldrig falla mig in att be henne skruva ner sin Greased Lightnin’ / hennes heteronormativa identitetspolitiska dravel / nej / aldrig i livet.”
Så han förstår hennes värderingar, var hon kommer ifrån, hennes identitet, men i en av diktsamlingens mest gripande formuleringar fortsätter han ändå:
”Skulle man inte kunna försäkra samtliga barn och unga om att det finns en plats också för dem? / Och med dem tänker jag bl.a. på / mig själv.”
Har gjort ett tydligt val
Bechs utanförskap är dubbelt: klassresenären som aldrig passade in där han kom ifrån, och som vägrar anpassa sig där han är.
Danska S har däremot gjort ett tydligt val: försöka vinna tillbaka morsan i Horsens, även om det betyder att de nya storstadsvännerna får offras.
Det är egentligen svaret på en fråga som plågat den europeiska vänstern i årtionden: Hur hanterar vi vår egen medelklassifiering?
Piketty kallar det brahmanisering – hur vänsterns väljare blivit de högutbildade. David Goodhart talar om ”somewheres” mot ”anywheres”, den geografiskt lokalt förankrade arbetarklassen mot storstädernas kosmopolitiska världsmedborgare.
Generellt går det väl tretton böcker på dussinet som under de senaste årtiondena problematiserat det postmoderna och fragmentiserade: hur vänstern akademiserats och därmed fjärmats från klass, den verkliga arbetarklassen, folket.
Glenn Bech har skrivit ”Jag erkänner inte längre er auktoritet.”
Vem framför åsikterna?
Det är också vad ”woke”-debatten kokar ner till: inte främst åsikterna, utan vem som framför dem och hur.
Bech går till rasande angrepp åt båda håll. Han är homosexuell, icke-norm – men lika mycket en arbetargrabb. Hans progressiva storstadsvänner är inte hans folk. Men de han kommer från kan inte acceptera honom.
”Skulle man inte kunna försäkra samtliga barn och unga om att det finns / en plats även för dem?” ekar som en bön.
Bech förstår att klass är inbäddat i identitet, men han förstår också att identitet inte är kärnan. Det är inte där det börjar.
Det handlar snarare om materiella ting, resurser – en saknad som är verklig i sig, och som dessutom för med sig en förlust i status.
Valvinnare i Horsens
Och här kommer den kanske tyngsta anklagelseakten mot den egna klassen, mot morsan: ”Men mamma / hur fan kan det / enligt din magkänsla / vara uteliggarna / och inte bankirerna / som tömmer statskassan?” frågar han vredgat.
Arbetarklassen har länge fått finna sig i att vara en projicerad fantasi för andra. För kommunister som såg den proletäre klasskämpen likt en Amelin-figur muskulöst resa sig på varje fabriksgolv.
För dagens konservativa höger som i glesbygdens arbetarmän ser ett hopp om en återgång till traditionella könsroller, köttätande och en aggressivt bensinslukande bilism.
Men vad Glenn Bech tecknar är bilden av en arbetarklass som inte bara är någon annans våta dröm.
Tvärtom finns den där, i verkligheten – med alla sina krasst ekonomiska intressen, alla identitetsmarkörer, alla paradoxer och självmotsägelser, all avundsjuka, bitterhet, allt ressentiment, allt det onda, allt det goda.
I Horsens gick det faktiskt bra för danska S. De gick mot rikstrenden fram i valet och behöll borgmästarposten, enligt dem själva tack vare fokus på välfärd – onekligen just det materiella som Bech ständigt återvänder till.
Kanske är det så enkelt. Kanske inte.
Glenn Bech är poet. Han ger inga svar. Men han visar obarmhärtigt den verklighet av klass och identitet vi måste förstå om vi ska förstå dansk politik.
Och svensk med, för den delen.