Kanske är det ditt bekväma liv som gör att vi mår piss
Hela dagens samhälle bygger på att göra allt så bekvämt och friktionsfritt som möjligt för oss, skriver Herman Geijer.
”Tekniken som hjälper oss att leva det livet är nästan magisk eftersom den skapar en illusion av att det inte finns energi och arbete bakom den. Ingen orkar tänka på att varje knapptryck på telefonen har en fysisk påverkan på världen”, skriver Herman Geijer.
I november föreläste den japanske marxisten Kohei Saito, i en knökfull Zätasal på ABF-huset i Stockholm.
Saito har gjort sig ett namn med begreppet nerväxtkommunism (ska man svära ska man göra det ordentligt och att koppla ihop kommunism med nerväxt är att spotta allt vad samtiden står för rakt i fejset).
Han lyckades 2020 med det osannolika att skriva en bok om marxism som sålde över en halv miljon exemplar i Japan.
Där i ABF-huset förklarade Saito, på bruten engelska, hur han suttit i Tyskland och läst Karl Marx originaltexter. Inte bara de som gavs ut som böcker utan också noter, brev och anteckningar som går att finna i Die Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA2).
Och du kan aldrig ana vad han upptäckte!
Marx var nedväxtkommunist
Saito menar att Marx egentligen var nedväxtkommunist. Under de sista tio-femton åren av sitt liv började Marx intressera sig för naturvetenskaperna och såg hur jordar utarmades av kapitalismens aldrig sinande hunger efter profit.
Men Marx såg också hur kapitalismen kanske inte var en naturbunden fas som alla samhällen var tvungen att gå igenom.
I ryska bygemenskaper fanns tecken på samhällen som inte byggde på tillväxt utan snarare på en steady state där allt rullade på.
De kanske inte skulle behöva brytas sönder genom en kapitalistisk fas innan de nådde kommunismen.
Saito kritiserar Green New Deal som handlar om att stora ”gröna” investeringar skapar jobb och minskar beroendet av fossil energi.
Kritiken handlar i korthet om att den frikoppling som förespråkarna hoppas på, aldrig ägt rum. Det verkar enligt Saito vara omöjligt att frikoppla produktivitet (i form av tillväxt) från utsläpp av växthusgaser.
Aktuell på svenska
Saitos svårgenomträngliga portalverk ”Marx i antropocen – för en idé om nerväxtkommunism” kom nyligen ut på svenska.
Den lider ibland av en marxologisk genomgång av vad Marx egentligen tyckte och ibland ges strukna noteringar i marginalen samma vikt som det som senare gavs ut i bokform.
Men Saitos kritik av ekomodernistiska marxister som Leigh Philips (Austerity Ecology & the Collapse–porn Addicts – A defence of growth, progress, industry and stuff 2015) och Aron Bastani (Fully automated luxury communism 2019) är strålande.
Philips och Bastanis hopp om en framtid i extremt överflöd framstår som futtiga drömmar skapade av ett kapitalistiskt samhälle snarare än något annat.
Som om kapitalismens drömmar om evig tillväxt och rikedom smittat av sig på vänsterns utopier.
Arbetarklassens kamp för sin egen befrielse får stå tillbaka. Det är teknikutveckling som kommer att lösa problemen.
Saito vill annat
Saito vill något annat. Han har, med hjälp av Marx, sett att det fortsatta fokuset på tillväxt är omöjlig.
För att uppnå rättvisa i världen och för att överhuvud taget ha en plats att leva på måste vi, i det globala nord, minska den materiella konsumtionen.
Vi måste helt enkelt få det sämre. Mer obekvämt. Lite bökigare i vardagen. Men en planet som går att bo på.
Ett talesätt som under hösten börjat sprida sig på nätet är ”inconvenience is the cost of community” eller obekvämhet är priset för gemenskap.
Det används typ som: ”Jag vill egentligen sitta hemma och kolla på The Office men jag måste hjälpa min kompis att flytta för att inconvenience is the cost of community”.
Det är lätt att känna igen sig. Att sitta hemma och njuta av det oändliga utbudet av medioker (men trygg) underhållning som en fast uppkoppling till internet erbjuder är bekvämare än att gå ut i snålblåsten och demonstrera.
Allt ska vara bekvämt och enkelt för oss. AI skapar konst och text. Allt fler orkar inte ens gå ut och köpa take away utan beställer den till ytterdörren.
Det lågbetalda slavliknande arbetet som ligger bakom syns inte.
Såren i jorden på platser långt bort känns inte.
Utsugning och klimatkatastrof
Utsläppen av växthusgaser som är förknippade med det bekväma livet tänker vi inte på. Saito skriver om det ur en materialistisk synvinkel.
Priset för ”The imperial mode of living”, globala nords livsstil, är utsugning och klimatkatastrof.
Tekniken som hjälper oss att leva det livet är nästan magisk eftersom den skapar en illusion av att det inte finns energi och arbete bakom den.
Ingen orkar tänka på att varje knapptryck på telefonen har en fysisk påverkan på världen.
Hela dagens samhälle bygger på att göra allt så bekvämt och friktionsfritt som möjligt för oss. Och allt ska dessutom vara tillgängligt hela tiden.
Att nästan alla mår piss och inte känner någon större mening med tillvaron verkar vara ett pris vi betalar för det.
Det gör oss till människor som blir än mer främmande för hur vi ska klara oss om något i samhället skiter sig.
Det är något hoppfullt i att ordet gemenskap blir viktigt. Något som är värt att offra saker för. För i grund och botten är priset – att tillvaron blir lite mer obekväm – litet för ett liv där vi prioriterar gemenskap och en planet att bo på.
Kanske skulle vi till och med må bra av att inte sätta oss själv först.