Lasse föll ned i soporna och dog – dottern om att utredningen läggs ned: ”Ett hån”

Hanna vet precis vilken minut allt förändrades.  

Klockslaget då hennes pappa Lasse körde in på parkeringen i Hisings kärra i Göteborg. När han steg ur sopbilen.  

Och efter det, hans sista stund i livet – när han föll flera meter ned i det stinkande sophålet och dog. 

15.20 den 19 november 2024 – när allt helt plötsligt tog slut. 

– Det känns som att någon ryckte honom från mig mitt i en konversation. Vi blev aldrig färdiga, säger Hanna.

Varnade för riskerna

Hon berättar att hennes pappa var irriterad den dagen, på väg ut till Hisings kärra för att tömma soporna. 

– Han var förbannad för att han blev utbeordrad på ett jobb han inte ville göra.

Lasse hade länge klagat på den typen av sophål för att det inte var säkert att jobba där, säger hon.

Under sopluckan var fallhöjden flera meter, och han hade varken säkerhetssele eller fallskydd.

Även kollegan och skyddsombudet Johan Kanmert hade hört Lasse klaga på säkerhetsriskerna med den typen av jobb, flera gånger. Men deras arbetsgivare, Renova, tog aldrig tag i problemet, säger han.

– Hade de följt reglerna och jobbat med systematiskt arbetsmiljöarbete så hade han inte varit död i dag. Det är jag helt övertygad om.

Dog när ingen såg

Och just den där dagen i november förra året blev det som Lasse varnat för verklighet.

När han sträckte sig över kanten på sophålet för att få tag i de sista sopresterna, föll han rakt ned i gropen.  

Där blev han liggande – på en hög av vattniga sopor. När han senare hittades kunde räddningspersonalen konstatera att han slagit i huvudet, drabbats av ett hjärtstopp – och dött. 

– Det är bara hemskt och så förnedrande. Att han låg där alldeles ensam, ovanpå ruttnande sopor, säger Hanna.  

Efter olyckan startade flera olika utredningar för att försöka reda ut vad som hänt – och om någon kunde hållas ansvarig.

Arbetsmiljöverket riktade skarp kritik mot Renova. Bland annat för att de inte gjort någon bedömning av riskerna med att jobba ensam.

Men i polisutredningen påstår Renova att de inte kände till att arbetet gjordes på det sättet som Lasse utförde det, eller att det fanns en fallrisk.  

Kan inte bevisa brott

Efter nästan ett år, i början av november i år, lades förundersökningen ned. Enligt åklagaren fanns det inte tillräckligt med bevisning för ett åtal, och det gick inte att fastställa vem som varit ansvarig för Lasses död. 

– Det var en total chock. Det kändes som att åka på en knockout. Jag höll på att ramla baklänges, säger Johan Kanmert om beskedet. 

Han tycker att åklagarens motivering är obegriplig. Renova borde inte komma undan bara genom att säga att de inte känt till arbetsmomentet som Lasse utförde, säger han.

– De säger att de inte visste vad han gjorde. De säger att de inte vet hur behållaren som han jobbade med ser ut. De vet ju ingenting nästan. 

– Men arbetsgivaren har alltid ett ansvar att undersöka och bedriva systematiskt arbetsmiljöarbete. Vilket de inte har gjort. 

”Kändes som en hån”

När utredningen lades ned var det till dottern Hanna polisen ringde först. Även för henne kom det oväntat. 

– Det kändes för jävligt, som ett hån. Jag trodde aldrig det. Det var som att pappa inte betyder någonting. 

Hon och hennes syskon bestämde sig för att överklaga beslutet.  

– Vad sänder det här ut för signaler till andra som jobbar, och hela Sverige? Det här kan hända vem som helst och det är hemskt att det inte får några konsekvenser.  

Tillbaka där tiden frusit

Men knappt har känslorna efter beskedet hunnit landa, förrän de rivs upp igen. 

Ett par veckor senare kommer den – ettårsdagen efter olyckan. 

Strax före klockan tre på eftermiddagen svänger Hanna och hennes två små barn in på parkeringen i Hisings kärra. 

Himlen är novembergrå, och årets första snö har just fallit över Göteborg.  

De har kört samma väg som Lasse gjorde just vid den här tiden, den här dagen, förra året. 

Det känns som att varje sekund rör sig parallellt med dagen för ett år sedan, säger hon. 

– Jag tittar på klockan och tänker: Nu dricker pappa kaffe. Nu gillar pappa det här inlägget på Facebook. Nu gör han detta och detta. 

Hanna är här i god tid, så hon hinner in på Ica för att köpa ett fång rosor. I butiken beter sig alla som vanligt, som att det är vilken onsdag som helst.  

“Hur kan ingen förstå vad som håller på att hända – bara ett par hundra meter härifrån?”, tänker hon. 

Ögonblicket närmar sig

När hon skyndar ut från butiken maler samma tanke om och om igen: 

”Snart kommer pappa hit.” 

De rundar ett hörn på en länga med rödmålade radhus, och där kan hon skymta platsen – fyra soptunnor på en asfaltsplätt, märkta ”Restavfall”. 

För de flesta andra är det där man slänger sin soppåse. 

För Hanna är det en plats där tiden stannat. För ett år sedan tog tiden slut – precis just här. 

Framför en buske intill soptunnorna har någon ställt en blomkrans och ett litet kort. Det är nästan helt täckt av snö, men Hanna borstar bort det värsta så att hon kan läsa. 

Det är sophämtarna på Renova som lämnat en kärleksfull hälsning till sin tidigare kollega. 

”Kan inte stoppa honom – jag är ett år sen”

Hanna tittar på klockan. 

”Nu sitter han i lastbilen, på väg hit”, tänker hon. 

Hanna och barnen går fram till soptunnan. Just den soptunna som Lasse snart öppnar luckan till. Där under finns hålet som han sedan kommer ramla rakt ned i. 

På toppen av den grå tunnan fäster hon de röda rosorna.  

Snötäcket på tunnan formar hon till ett hjärta, och i mitten trycker hon ned ett gravljus med guldigt lock. Det ser ut som att snön kramar om det lilla ljuset. 

Hon lägger handen på tunnan, känner på kopplingarna – där hon vet att Lasse också hade sina händer.

När hon gör det är det som att hon kan känna sin pappa komma närmare.

Kvart över tre står det på klockan. 

”Han svänger in här nu”, tänker hon, och ångesten slår till som ett slag i magen. 

Hon lyfter blicken mot infarten till parkeringen. 

”Här går han ur lastbilen – och jag kan inte stoppa honom, för jag är ett år sen”. 

Pappas låt tar henne tillbaka

Hon sticker in handen i jackfickan och tar fram mobilen.  Den här stunden har hon förberett sig för.

När klockan slår 15.20 trycker hon på play. 

Ur den lilla högtalaren sipprar de första darrande gitarrackorden. Den välbekanta melodin av “Seasons in the sun” får det med en gång att brista inom henne. 

När hon blundar rinner det sakta ned en tår på den kalla kinden. 

”Goodbye to you, my trusted friend”, sjunger den vemodiga mansrösten. 

Med stängda ögon känns det som att pappan är där igen. Musiken bär henne tillbaka till ljumma midsommarkvällar med pappa, när han tjatat och tjatat om att få spela låten för henne och syskonen.  

”Men kom igen, lyssna på den här texten. Den är riktigt bra”, hade han ropat till de måttligt intresserade barnen. 

Hon öppnar ögonen, med blicken på gravljuset. 

– Nu är det du som får lyssna, farsan. För nu spelar vi för dig, säger Hanna. 

”We had joy, we had fun  

We had seasons in the sun 

But the hills that we climbed were just seasons out of time 

Goodbye papa, please pray for me”