Inget misstag att arbetsmiljön i sjukvården är livsfarlig

Sjukvården drar ifrån som väljarnas viktigaste fråga. Det kunde Sveriges Radio berätta i helgen med hänvisning till en opinionsmätning från Indikator Opinion.

Var femte tillfrågad tycker nu att sjukvården är det mest angelägna politikområdet. Det är en ökning som egentligen inte borde förvåna någon.

Berättelsen om svensk sjukvård handlar om överbeläggningar, personalflykt, vårdköer och en arbetsmiljö som för länge sedan passerat gränsen för det rimliga.

Och i helgen kom ännu en signal om samma sak. Arbetsmiljöverkets generaldirektör Lars Lööw beskriver i en debattartikel i Dagens Nyheter hur tre av fyra arbetsplatser inom sjukvården får krav på åtgärder vid myndighetens inspektioner – alltså att arbetsmiljön bedöms vara så dålig att den måste rättas till. På akutsjukhusens vårdavdelningar handlar det om fyra av fem verksamheter.

Larmsignal från vården

Arbetsbelastningen är ohälsosam, möjligheten till återhämtning obefintlig och i vissa fall leder pressen till förtida död. En ohälsosamt hög arbetsbelastning är den främsta orsaken till att personal inom hälso- och sjukvården anmäler arbetssjukdomar.

”Våra inspektioner visar att samma problem blir kvar, år efter år”, skriver myndighetschef Lööw och det borde vara en larmsignal som väcker landets politiker.

Men varför skulle det göra det?

Det vi ser i vården är inte några olyckligt uppkomna småbrister utan resultatet av ett ekonomisk-politiskt projekt där tre krafter destruktiva krafter samverkar: budgetdisciplin, marknadstänk och föreställningen om vårdyrken är ett kall snarare än ett jobb.

Allting mäts i lönsamhet

Under tre decennier har sjukvården styrts av principen att kostnaderna aldrig får öka i takt med de verkliga behoven. Regionerna tvingas hålla fast vid ekonomiska ramar som inte motsvarar verkligheten och krav på överskott och effektiviseringar gör att varje år måste inledas med en ny sparrunda.

Samtidig har en marknadsliberal företagslogik tryckts in i verksamhet som ytterst bygger på omsorg om människor. Effekten har blivit att personalen behandlas som om de stod vid ett löpande band. Det blir fler arbetsuppgifter, färre kollegor, växande administration och allt mindre makt över vardagen. Tempot skruvas upp men resurserna följer inte med. Styrningen bygger helt enkelt in en evig obalans mellan krav och förutsättningar.

Det finns också en tydlig förklaring till varför just vården pressas hårdare än andra sektorer. Sjukvård handlar om liv och hälsa och i ett system där värde mäts i lönsamhet hamnar sådana verksamheter alltid på undantag.

Därför händer inget

Att vårdsektorn dessutom är kvinnodominerad förstärker sådana mönster. Arbete som bygger på omsorg betraktas fortfarande som något som kan bäras av engagemang i stället för resurser. Och politiken har organiserat styrningen därefter.

Det mest avslöjande med Lööws debatartikel är ändå att alla vet vad som behöver göras men att åtgärderna inte genomförs.

De uppenbara lösningarna – fler kollegor, mer tid för patienterna, mindre administration och färre detaljkrav uppifrån som stjäl tid från vårdarbetet – kostar pengar.

Och i Sverige får ingenting som är nödvändigt på riktigt kosta pengar. Resultatet är ett system där vårdens arbetsmiljöproblem inte bara fortsätter år efter år. De är inbyggda i själva konstruktionen.

Men konstruktioner går att riva. Det går att bygga nytt. Det går att ta ansvar för dem som gör så att vården fungerar.