Under min livstid har Sverige aldrig varit så rasistiskt som nu

I helgen fick jag lyssna på när en kille försäkrade mig om att han “verkligen inte är rasist”. Strax efter förklarade han varför hela världen inte kan ha fel om “mitt folk”.

Han stirrade på mig menande, som att jag skulle nicka och hålla med. I min soffa, drickandes på min öl.

Och när jag inte höll med försökte han särskilja mig från “de andra zigenarna” eftersom jag hade byxor och inte min mammas traditionella kjol.

Jag minns tiden då ett “jag är inte rasist, men …” räckte för att alla skulle förstå fortsättningen. Och då det var enkelt att avfärda hela samtalet innan det ens börjat.

Det var en bekväm strategi men den slog fel.

I stället för att ta itu med rasismen där den faktiskt frodades, på institutioner och i beslutsfattandet, nöjde man sig med att förlöjliga dem med “livets hårda skola” i cv:t och att hånskratta åt den som hade svårt för att stava.

Rasism blev till någonting som bara kunde ske mellan personer. När strukturerna doldes tappade vi även förmågan att förstå andra människors erfarenheter.

Rasism är inte längre en skam

SD fyllde det tomrummet genom att göra sig till folkets lyssnare. De gav de bortgjorda en politisk identitet. Någonstans längs vägen blev det värre att påtala rasism än att säga rasistiska saker.

Plötsligt står vi i ett samhälle där rasismen inte längre är skamfylld. Den är tillåten, normal. Uppmuntrad.

I vår samtid jagar och misshandlar högerextrema grupper vanliga människor på gatan. I Dagens ETC berättar Mohammad Aluaudt Allah om hur han blev så rädd att han lämnade Sverige efter att en Aktivgrupp bland annat sparkade sönder hans tänder.

Samtidigt trendar en nynazistisk låt på Tiktok. Den beskriver svarta män som ett hot mot “det vita landet”. Tusentals likes, och i kommentarsfälten kryllar det av SD-troll redo att attackera den som vågar använda R-ordet: “Ska du dra rasistkortet nu?”

När blev empati svårt?

När blev det så normalt att hata? Hur blev ens empati ett ord som är svårt att ta i sin mun?

Det märks inte bara i hur man pratar med varandra. Särskilt syns det i hur lagar formas, hur myndigheter beslutar och hur vissa grupper alltid pekas ut som problemet.

Högern kan säga nästan vad som helst nuförtiden. Kompisar backar varandra i media. Partikollegor ler och nickar. Rasistiska uttalanden paketeras om till försvar av “värderingar” eller rädsla för “tvångsblandning”. Av vilka?

Det peppras ut politiska initiativ som enbart slår mot marginaliserade grupper. Men det känns nästan olagligt att säga det.

Och när någon försöker säga det så bemöts det med anklagelser om att vara “överkänslig” eller “identitetspolitisk”. Och i tystnaden som uppstår hinner mycket växa, helt ostört.

Om det ser ut som en ko, luktar som en ko, bajsar som en ko och beter sig som en ko – ja, nog fan är det då en ko.

Under min livstid har Sverige aldrig varit så rasistiskt som det är nu.

Men det får man väl inte säga längre i det här jävla landet.