Paulina Neudings lösning på integrationen kan sammanfattas i tre ord

Sverige har gått åt helvete. Allt beror på invandringen. Jag hade rätt hela tiden.

Ingen av dessa tre fraser förekommer i Paulina Neudings ”Igår kväll i Sverige”. Men om boken bara hade bestått av dem, upprepade om och om igen över de 280 sidorna, hade det inte gjort särskilt stor skillnad.

Detta är nämligen inte bara bokens huvudsakliga budskap, utan det enda budskapet.

Titeln är hämtad från Donald Trumps famösa citat från 2017 om ”last night in Sweden”. Kvällen innan hade förstås varit ovanligt händelselös i Sverige.

Snart kom det fram att presidenten refererade till ett inslag han sett på Fox News om hur det fordom fredliga landet i norr förvandlats till en grogrund för kriminalitet och islamism.

Sådana nyheter blev allt vanligare i utländska medier under de här åren och ledde till en debatt om både bilden av Sverige utomlands samt huruvida tillståndet i landet faktiskt var så hemskt som det framställdes.

På ena sidan: ett vänsterliberalt etablissemang som förnekade krisens omfattning och dess koppling till migration.

På den andra: modiga sanningssägare som inte sällan fick betala med sina karriärer för att de vågade uppmärksamma problemen.

Så återger Neuding debatten.

Blåögda inför gängkriminaliteten

Och visst: det finns en poäng i att många var blåögda inför gängkriminaliteten. Det finns en annan i att det – framför allt innan 2015 – var tabu att prata om att invandring som något annat än en vinstaffär (sedan dess har å andra sidan knappt någon alls talat om annat än problemen).

Åsiktskorridoren – och att människors liv slogs i spillror för att de var kritiska till den höga migrationen – är dock en myt av monumentala mått.

Detta är Neuding om inte annat själv ett bevis på.

Hon har under sin två decennier långa karriär visat att det går alldeles utmärkt att både ogilla invandring och nå stora framgångar som opinionsjournalist.

De få exempel hon ger på människor som drabbats av åsiktskorridoren är också skrattretande tunna:

En äldre kvinna tvingades lämna sitt volontärjobb på Röda korset(!) efter att hon uttryckt sig främlingsfientligt.

Per Brinkemo blev ledsen en gång när Bilan Osman skrev att han hade en ”kolonial blick”.

Väx upp?

Klantänk

Att vissa av oss är för hög eller fri invandring av principiella skäl och ser det som varje människas rätt att bosätta sig var hon vill – eftersom vi ser det som västvärldens plikt att hjälpa människor på flykt från krig vi inte sällan själva har startat – finns inte i Neudings föreställningsvärld.

Denna blindhet för invandring som rättighetsfråga blir tydlig, inte minst när hon kommer in på favoritämnet muslimers antisemitism.

”Migrationen till Sverige har försatt den svenska judenheten i en helt ny situation”, skriver hon.

Och ja, det har den ju, bland annat har migrationen lett till att det existerar en svensk judenhet.

Vilket jag antar att Neuding är positivt inställd till, men för henne har bara vissa grupper rätt att vara här.

För problemen med hög invandring, menar hon, handlar inte om ekonomi.

De utsatta områdena är inte särskilt utsatta, fattigdomen är förhållandevis låg och kommunerna bygger fina fotbollsplaner.

Att klyftorna är skyhöga och samhället präglat av en materialism som hade fått Mammon att rodna.

Eller att Sverige blivit ett land där entreprenörer hyllas som superhjältar och självförverkligandet blivit statsreligion – det spelar naturligtvis ingen roll när unga killar utan framtidsutsikter bestämmer sig för att sig fram i hyperkapitalismen med de medel som står till buds.

Nej, det handlar i stort sett bara om en sak, nämligen att en stor del av invandrarna kommer från delar av världen där klantänk trumfar individualism och respekt för statliga institutioner.

Inga förslag på lösningar

Detta är förstås en svepande och djupt generaliserande sätt att se på en stor mängd människor.

Samtidigt går det inte att blunda för att Sverige har haft problem med såväl släktbaserade kriminella nätverk, som brott med hederskaraktär och påverkanskampanjer mot Socialstyrelsen.

Alla frågor som går att koppla till klanproblematiken.

Hur ska vi då lösa det här?

Svårt att säga. Det är nämligen inte bara det att Neuding inte själv kommer med några förslag.

Hon kommer spektakulärt nog ut som motståndare till lösningar.

Ointresserad av lösnngar

Sverige, menar hon, är ett land där ingenjörsskap och uppfinningsrikedom alltid stått i centrum. Det har gjort att vi levt i villfarelsen att integrationsutmaningarna är just utmaningar.

Så man anordnar möten mellan ungdomar i riskmiljöer och brandmän för att få bukt med stenkastning mot blåljuspersonal.

Äldre somaliska kvinnor voläntärarbetar för att skapa lugn och ro på en busslinje där det är stökigt. Ett bibliotek skaffar lägre hyllor för att få bukt med droghandel i lokalerna.

Allt detta, menar författaren, är exempel på olika sätt som samhället anpassar sig efter klanväldet i stället för tvärtom.

Så, återigen, hur ska vi lösa det här?

Neuding är som sagt ointresserad av att lägga fram några som helst förslag.

I inledningen av den här texten pratade jag om att ”Igår kväll i Sverige” kan sammanfattas med tre meningar.

Om jag ska gissa mig till hennes handlingsplan för hur vi ska lösa problemen tror jag den kan sammanfattas med tre ord:

Ut med packet.