Hon skriver självutplånande covid-erotik utan digitalt bråte

Lotta Ilona Häyrynens kortroman “Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig” ser på ytan ut som en roman du redan har läst. 

En kvinna i trettioårsåldern sveps upp i en otrohetsaffär, skriver trånande brev till älskaren, tänker på kroppen. Hon slits mellan den gråa vardagen och den magiska förälskelsebubblan. 

Upplägget: en monolog från den otrogna där de överhettade fantasierna växer till ett eget universum, är på många sätt formulaiskt.

Det andas autofiktion, brevroman och den litterära tradition där åtrån blir både en sorts erövring och en gradvis upplösning av jaget.

Tematiskt påminner den faktiskt inte så lite om varken Ingeborg Bachmanns Malina (som citeras i bokens inledning), Chris Kraus ”I Love Dick”, och den mer samtida Miranda Julys ”Alla fyra”. 

Men där Bachmann förlorar sig i existentiellt mörker, Kraus gör självutplåningen till ett konstprojekt och July skildrar begäret som ett hypermedvetet känslokaos har Häyrynen ett mer avskalat och märkligt stilla uttryck.

“Jag vill inte tänka på döden” råkar vara både något så exotiskt som en erotisk pandemiroman och en offlineroman i en tid då allt annat tvingades ske online.

Under de månader då resten av världen Zoomade, doomscrollade och chattade sig igenom sin isolering, väljer Häyrynen att låta relationen presenteras i den mest otidsenliga formen av alla: det ensidiga brevet. 

Det är förstås en medveten flirt med traditionen, men den bidrar med mer än bara nostalgi. 

Pandemi och åtrå

Genom att mestadels rensa bort sms:en, notiserna och samtidens digitala bråte skapar Häyrynen en avskalad, högtidlig scen för begäret, och samtidigt ett svarslöst vakuum som gör relationen ensammare än någonsin.

Mest intressant är alltså inte skildringen av varken kvinnan eller triangeldramat, utan den av två överlappande undantagstillstånd: pandemin och åtrån. 

Båda stannar tiden och skapar bubblor där världen utanför reduceras till brus. Båda gör subjektet mer ensamt, mer kroppsligt, mer besatt.

Ändå är pandemin mestadels frånvarande i texten. Inte för att den saknar betydelse, utan för att dess spänning sammanfaller med – och till slut helt skyms av – den psykologiska instängdhet det innebär att behöva dölja att du längtar bort från dig själv.

Monotonin i det rytmiska, kompakta språket speglar både pandemins långsamma dagar och den erotiska fixeringens tunnelseende. 

Vissa kommer att uppleva det som enformigt, men jag får känslan av att det är precis vad texten vill göra – ligga och mala, mala tills läsarens nervsystem tar över där handlingen saknas. 

Inga dramatiska crescendon

Trots huvudpersonens och världens pågående kollaps finns inga dramatiska crescendon, bara små förskjutningar: en hostattack, ett brevsvar som vägrar komma, årstidsväxlingarna, hästarnas hierarkier.

Och kroppen. Det är en djupt kroppslig roman, skriven under en tid då kroppen betraktades som något farligt.

För huvudpersonen blir den erotiska kroppen och den smittsamma kroppen två sidor av samma mynt. 

Hennes är överbelastad av begär, skam, disciplin och självhat, partnern Arvids är sjuk och skör. Vilket både är ett lågintensivt hot och en trygghet. 

Älskaren Pers kropp är ett fysiskt löfte, inte om hemmahörande eller lycka, utan om ett annat undantagstillstånd. 

Mycket intensitet med små medel

Det mest påtagliga med “Jag vill inte tänka på döden” är hur mycket intensitet Häyrynen lyckas förmedla med så små medel. 

En kvinna, två män, en pandemi, några hagar, ett år – på drygt hundra sidor.

Men under ytan bubblar ett lågintensivt sammanbrott. Brevskrivandet fungerar inte som kommunikation utan som en ritual; ett sätt att hålla sig vid liv genom att gradvis försvinna. 

Romanen borde kanske vara bagatellartad, smal och för inåtvänd – men det är också i inåtvändheten den hämtar sin största styrka. 

En sorts självutplåning utan publik, skriven i en tid då kroppen var både det mest efterlängtade och det mest hotfulla vi hade.

Det är en stillsam, tät och märkligt modig bok, just för att den vågar vara så liten.