”Alla kan inte packa ihop livet och bara flytta, Johan Britz”

I debatten om arbetslösheten låter arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) som ett eko av statsministern när han framhåller vikten av att barn ska se sina föräldrar ”gå till ett arbete” på morgonen.

En inövad fras, tydligen, eftersom han till och med stakar sig på orden när han debatterar med Ardalan Shekarabi i Morgonstudion.

Finns inga jobb att söka

Men jag undrar: Hur ska man kunna gå till ett arbete när det inte finns några jobb att söka?

Med de försämrade a-kassereglerna kommer fler barn istället att se sina föräldrar sitta vid köksbordet med oroliga blickar och gråt i ögonen, när räkningarna inte kan betalas och det blir allt svårare att sätta mat på bordet.

Det är verkligheten för många familjer idag för att inte tala om ensamstående föräldrar och även de som är sjuka och pensionärer.

Politiker säger att de vill bryta ”bidragsberoendet”. Men när blev a-kassan ett bidrag? A-kassan är en försäkring vi löntagare själva betalar in till för att ha en skyddsnät när arbetsmarknaden sviker. Det är våra egna pengar.

Flytta till Norrland och plocka bär

Nu förvandlas denna självklarhet till ett system där skuldbeläggning och misstänkliggörande blir normen. Barnen får istället se föräldrarnas ångest när de tvingas gå och söka ekonomiskt bistånd och följa de kränkande regler som ingår där.

Och förslaget att arbetslösa ska ”flytta till Norrland och plocka blåbär” – är det verkligen ett seriöst svar? Att behöva flytta för att få arbete?

Det handlar om att riva upp familjer från deras sociala nätverk, från platser där de har sina liv och sin trygghet. Att må bra och trivas i sin vardag är en mänsklig rättighet, inte en lyx.

Regeringens politik verkar bygga på en grov förenkling och att arbetslösheten beror på lathet. Att människor hellre skulle vilja leva på bidrag än att gå till ett arbete.

Samma räkningar men utan inkomst

Men var är underlaget för dessa anklagelser? Har någon politiker faktiskt frågat de arbetslösa hur de har det?

En arbetslös person har byggt upp ett liv i flera år under tiden de arbetat. De har skaffat barn, ett hem, kanske till och med en sommarstuga som familjen kan njuta av på sina lediga stunder.

Inget av detta visste man skulle förändras när man tecknade lånen för tio år sedan. Nu står man där med samma räkningar, men utan inkomst.

Man söker jobb ”för glatta livet”, men får inte ens en intervju när det finns hundra andra sökande om samma tjänst och man själv kanske inte ens är kvalificerad.

Se verkligheten, inte fördomar

Samtidigt stiger matpriserna och lillan behöver en vinteroverall. Den livsviktiga medicinen blir ännu dyrare när högkostnadsskyddet höjs och går ut. Tonåringen växer ur sin hockeyutrustning och slukar bröd och mjölk. Partnern har varit sjuk och fått flera karensdagar.

Och mitt i all denna verkliga kamp och osäkerhet, så står ledande politiker och anklagar oss för att vara lata. Vilken syn har de på sina egna medborgare? Är det verkligen okej att se ner på vanliga arbetare och tro att vi föredrar att gå på bidrag?

Det är dags för en arbetslöshetsdebatt som tar sin utgångspunkt i den verklighet som tusentals svenska familjer lever i – inte i fördomar och inövade fraser.