Varför tar ni med barnen på Wicked?
Det finns kultur för alla, det betyder inte att all kultur ska vara för alla, skriver Emil Åkerö.
Ariana Grande och Cynthia Erivo spelar huvudrollerna i Wicked: For good.
En av mina mer udda teaterupplevelser var när jag var på Wicked på Göteborgsoperan 2023. Bredvid mig satt en mormor med två barnbarn under 10 år.
Musikalen var närmare tre timmar, barnen satt och sparkade stolsryggarna framför dem och kunde inte sitta still.
Det var väldigt tydligt att denna mormor tänkt att Wicked skulle vara en gullig historia, utifrån Trollkarlen från Oz.
De argsinta blickar som kastades på henne från folk omkring där hon satt med två barnbarn som levde rövare verkade inte bry henne alls.
För er som sovit under en sten: musikalen Wicked hade premiär i USA 2003 och är en form av parallellhistoria till Trollkarlen från Oz.
Vi får följa relationen mellan häxorna Elphaba och Glinda i ett samhälle som går i en dystopisk riktning med en etnisk rensning av talande djur.
Emot dem står en Trollkarl utan egentliga magiska krafter men med ett starkt PR-maskineri som stärker hans despotiska position genom att trycka ner undvikande element.
Inte en barnteater
Det underliggande budskapet är filosofiskt; är att ha goda intentioner men att göra val som får onda resultat värre än att ha onda intentioner som får det?
Det är inte en barnteater eller en familjemusikal (likt Trollkarlen från Oz) utan en musikal som har många vuxna fans över hela världen.
Den har nu filmatiserats i två delar, varav del två – Wicked: for good – hade premiär den här veckan.
Att filmversionen av Wicked har en sjuårsgräns och visas med dubbning till svenska på Filmstaden skvallrar om något. Så fort det förekommer magi så blir det tydligen till för barn.
Det är symptomatiskt för en större tendens som går genom hela det svenska offentligt finansierade kulturlivet och Hollywood: barnfamiljen som premiss.
Allt tolkas som att det är för barn först och vuxna sedan, även en musikal som helt oförblommerat handlar om fascism.
Precis allt ska kläs i bjärta färger och anpassas till de av de ängsliga institutionerna så varmt omhuldade barnfamiljerna. Inslaget i rosa bubbelplast så att det kan anses vara ofarligt, för “vi måste ju tänka på barnen” (och deras föräldrar).
Canceleringskultur mot pridetåg
Det finns inte en kulturinstitution i det här landet som inte har någon form av verksamhet riktat till barn och deras familjer, ofta på bekostnad av andra målgrupper (läs: vuxna utan barn).
Denna ängslighet har skapat och skapats av en tankefigur om att allt ska anpassas till barn och verksamheter ska skydda dem från allt otäckt och opassande.
Direkta budskap ska förkläs, opassande ämnen som att relationer mellan personer av samma kön finns, att transpersoner existerar och att ondska är komplext ska förtigas.
Vilket lett till en canceleringskultur där föräldrar kräver stopp av böcker och pridetåg.
Kritik har även riktats mot Wicked i USA, där filmen fått en 13-års gräns.
Där har filmens fans varit oroliga för en urvattnad story, medan oroliga föräldrar haft motsatt oro. Själva filmen balanserar bra mellan detta.
Allt ska inte vara för alla
Men att vi hamnat här beror på att vi fått en självcensur utifrån den bedrägliga föreställningen att “allt ska vara för alla”.
När allt ska anpassas till barn undviker producenter att öppet uttala vad som pågår eller gör konstnärliga val av ängslighet för att bli kritiserad för det vuxna tilltalet.
Här kommer en gratis PR-kurs: Alla är ingen målgrupp och om allt är för alla kommer ingen bli nöjda. Olika produktioner inom samma verksamhet kan rikta sig till olika målgrupper.
Kultur som riktar sig till ungdomar kan såklart även den bära på politiska budskap, som anpassas till sin publik, där det underliggande budskapet är mer eller mindre subtilt.
Kultur ska inte vara för alla
Harry Potter-serien bör exempelvis läsas (på ett sätt som inte ger mer pengar till anti-trans-tramsaren J.K. Rowling) som en allegori för andra världskriget (Rowling jobbade på tiden hennes moraliska kompass fortfarande var i bruk på Amnesty).
Det finns kultur för alla, det betyder inte att all kultur ska vara för alla.
Kulturen och vårt språk är med och formar vår verklighet och samhället vi har omkring oss, eftersom de är både normerande (skapar normer) och normativa (följer normer).
Wicked är i sin natur en vuxen story med ett tilltal som inte är anpassat för barn.
Vi behöver kunna stå för det, att viss konst riktar sig till en viss publik och att det är okej.