Mike är den ende elektrikern i Stockholm – i Kanada

Varför blev du elektriker?

En enkel fråga och man förväntar sig ett enkelt svar från Mike Michasiw som är den ende elektrikern i den lilla orten Stockholm i Kanada.

– Lång historia. Men min första fru och våra två små barn dog när vårt hus brann julen 2004. Jag hade arbetat åt kanadensiska militären, I Gulfkriget 1991 och Rwandakrisen 1994 och i Somalia och så vidare, och var borta när branden hände. Jag förlorade precis allting.

Eh…

Vad frågar man efter det? Vi bara fortsätter lyssna.

– Min fru och jag hade köpt biljetter för att åka till Venezuela och se vattenfallen Angel Falls. Min svärmor uppmanade mig att åka trots det som hänt. Hon såg väl att jag behövde det så jag reste dit och spred stoftet av min fru i vattenfallen.

Hockeyklubbor mot cement

– I Caracas, huvudstaden, hörde jag en dag ljudet av hockeyklubbor mot cement. Som kanadensare kan man det ljudet. Jag såg två män på rullskridskor som spelade. De bad mig lära dem att skjuta slagskott och vi blev vänner. En av dem erbjöd mig till och med jobb att undervisa i franska där men jag tackade nej.

Han ler lite och fortsätter:

– Jag åkte hem till Kanada men stod inte ut efter ett tag. Det var för många minnen. Jag mejlade mannen i Caracas och frågade om erbjudandet fanns kvar. Det gjorde det. Där fick jag en ny start och träffade även en ny kvinna, Ririma.

– Yrkesmässigt måste jag bara göra något annat. Jag gjorde lite av varje några år men när jag var drygt 30 år började jag som elektrikerlärling och fick jobb på Mosaic, det stora gruvbolaget som har en anläggning ibland annat Stockholm, och därför hamnade vi här.

300 invånare

Här är alltså Stockholm i provinsen Saskatchewan.

Där bor 300 invånare, många ättlingar till grundarna som kom från Sverige i slutet av 1800-talet.

På kyrkogård ligger släkterna sida vid sida intill kyrkan blev ett nav i deras nybyggarliv. Wahlström, Lindwall, Bergström, Wickberg, Persson, Fredlund…

Området är platt med heta somrar och svinkalla vintrar.

Mike Michasiws är sedan fyra år egenföretagare, utan anställda, och frun Ririma sköter receptionen och kontoret.

– Som anställd var jag alltid fackligt ansluten och tror verkligen på facket. Jag var med i Unifor men annars är IBEW störst bland elektriker. När jag var barn var fackföreningar stort i Kanada men sedan blev vi mer amerikaniserade och allt började handla om pengar och vinst och många väljer bort facket. Det är lite sorgligt.

– För fyra år sedan fick min fru aggressiv bröstcancer. Vi visste inte hur många år vi får tillsammans och ville spendera så mycket tid som möjligt tillsammans. Därför startade jag eget och då fungerade det inte att vara med i facket.

Letar lärlingar

Nu ser allt ljusare ut igen.

Framtidsplaner smids.

– Jag är 52 år nu, våra söner studerar, en till läkare och en till civilingenjör. Om 5-6 år hoppas jag att vi kan flytta till Venezuela. Planen är att utveckla företaget fram till dess och anställa några. Jag letar lärlingar nu. Ett krav från mig är att mina anställda är fackligt anslutna. Tryggheten de får genom det är viktig. Tro mig, jag vet…

Motgångarna i livet har format honom.

– Jag försöker se det som att många inte möter kärleken någon gång i livet, jag har haft turen att få göra det två gånger. Det gör mig tacksam. När mina förfäder kom hit överlevde de vintrarna genom att alla hjälpte varandra. Då fanns inga fackföreningar men gemenskapen, viljan att vara starka tillsammans, var något liknande. Det är vackert. I små samhällen, som här i Stockholm, måste man hjälpas åt.

Han funderar en kort stund och säger:

– Jag kan inte förändra världen, men jag kan förändra hur jag beter mig i den.