Tarik Saleh: Så skulle jag göra en propagandafilm om Ulf Kristersson

Ett litet tankeexperiment. Låt oss säga att regissören Tarik Saleh – aktuell med en film om en skådespelare som tvingas spela huvudrollen i ett propagandaverk om den egyptiska militärdiktatorn Abd al-Fattah al-Sisi – får en begäran av kulturminister Parisa Liljestrand. 

Regeringen har i denna hypotetiska version av verkligheten nämligen klubbat att en film ska spelas in för att odödliggöra statsmaktens överhuvud, den stora ledaren Ulf Kristersson. 

Hur går han tillväga?

– För det första skulle det vara en väldig svår uppgift. Ulf Kristersson har ju ett så jävla dåligt förflutet. Det måste skrivas om. I al-Sisis fall måste man ta bort saker som att han studerade i Florida, vilket gör att vissa ser honom som en amerikansk asset. När det kommer till Ulf kan man ju såklart inte ha med sånt som att han att han bodde i en lägenhet för våldsutsatta kvinnor eller varit för fri invandring, säger Tarik Saleh. 

Ulf övertalar Magdalena om Nato

Däremot skulle Ulf Kristerssons visuella uppenbarelse inte utgöra ett problem – till skillnad från al-Sisis i ”Eagles of the Republic”, som den existerande och bioaktuella filmen heter och som utgör den sista delen i regissörens Kairotrilogi (de två tidigare delarna är ”The Nile Hilton Incident” och ”Boy from Heaven”).

Diktatorn är kort och skallig. Därför väljer den egyptiska statsapparaten att enrollera en lång skådespelare med svallande tjockt hår (Fares Fares) för att spela honom. 

Sveriges statsminister, betonar regissören, är en stilig man. Därmed kan man helt koncentrera sig utmejslandet av filmens intrig. 

– I min film skulle han ha anmält sig som frivillig i olika krigshärdar. Han var varit Tjetjenien, han har mött ryssen, han vet vad det är för fiende vi har att göra med. Jag skulle börja filmen i opposition, när Ukrainainvasionen sker. Då träffar han Magdalena Andersson som fortfarande är osäker på om vi ska gå med i Nato. Men Ulf säger: ”Jag har sett dem. Jag har förlorat vänner som har dött i mina armar.” 

Jag ryser.
– I min film är det till slut Ulf som övertalar Magdalena att övertala Socialdemokraterna att gå med i Nato. 

Vad tror du om att pitcha det för till Parisa Liljestrand?
– Jag tror tyvärr inte att de är tillräckligt intresserade av kultur, och inte tillräckligt bra på det heller.

Vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. Ju längre Tarik Saleh pratar om sin potentiella propagandafilm, desto mer upptänd av projektets potential verkar han i åtminstone bli. 

Så placerar Polanski kameran

Vi ses i Filmhuset i Stockholm. Trots ett morgonflyg hit från Umeå, där han kvällen innan medverkat i SVT-magasinet Go’Kväll, framstår han på det hela taget som en mycket entusiasmerad regissör. 

Vilket bland annat manifesterar sig i att en väsentlig del av vårt samtal ägnas åt hur han skulle genomföra ”blockingen”, det vill säga filmkamerornas förhållande till skådespelarna, om vår intervjusituation skulle filmatiseras. 

Eller för den delen hur Roman Polanski skulle ta sig an saken, om han befann sig i registolen. 

– Om Polanski filmade vårt samtal skulle han förmodligen placera kameran så att man även ser lite under bordet. För då ser man vad som händer med våra händer härnere medan vi pratar. 

Pensionärer huvudsaklig målgrupp

Tarik Salehs goda humör kan härledas till framför allt två omständigheter.

Den ena är att han via Go’Kväll fått tillfälle att kommunicera med vad han beskriver som sin huvudsakliga målgrupp. Det vill säga pensionärerna. 

Han säger sig ha kämpat stenhårt för att vinna deras gunst då det rör sig om människor som växte upp ”när film fortfarande var bra, inte bara jävla hafsarbeten”.

Han kan med stolthet nu säga att seniorerna har accepterat honom in i kretsen av Godkända Filmskapare.  

– Folk tror att jag skojar när jag säger det, men jag är så jävla stolt över att pensionärerna vill se mina filmer. Det finns inte en kräsnare målgrupp.

”Eagles of the Republic” en succé i Frankrike

Den andra omständigheten är att ”Eagles of the Republic”, som redan nominerats till Guldpalmen i Cannes och som utsetts till Sveriges bidrag till Oscarsgalan, tycks bli en succé i Frankrike. 

Åtminstone enligt den prognos som nådde honom precis innan han klev in i Filmhuset.

– I morse visades filmen i UGC Ciné Cité i Les Halles, det är Frankrikes och världens största biograf, med över 15 000 besökare om dagen, och utifrån siffrorna från morgonvisningarna kan man ganska exakt avgöra hur det kommer att gå för en film i landet.

Hur räknar man ut det?
– Jag vet inte, det är faktiskt ett mysterium.

Men det blir en publiksuccé alltså?
– Ja, publiksuccé. Jag får gåshud. De här siffrorna är ungefär desamma som ”Boy from Heaven” fick, och det var en monstersuccé. 550 000 såg den. 

Härliga tider med andra ord. Men den gamla graffaren och programledaren Tarik Saleh som för sina filmer om egyptisk korruption och rättsröta har blivit persona non grata i sitt hemland tycks ägna mer tid åt att besinna den politiska utvecklingen än åt att grunna ”Eagles of the Republic”.

Förståeligt med tanke på att han gjort press för den sedan Cannesfestivalen i våras. 

Långa utläggningar om världen

Hela tiden under samtalet glider han in i långa utläggningar om the state of the world. Sin outsägliga glädje över valet av Zohran Mamdani som borgmästare i New York, sitt förakt inför partier åt vänster i Sverige som lånar retorik från Sverigedemokraterna.

Generellt sett, säger Tarik Saleh, behöver han varje dag aktivt lugna ner sig för att inte ställa sig på ett torg med en banderoll för att skrika ut sin politiska frustration.   

– Jag har privilegiet att bo i ett av världens rikaste länder, ett land som har enorma resurser, som skyller sina problem på personer helt utan makt, som inte har någonting. Det gör mig så jävla arg.

Du kanske ska pröva att skrika lite?
– Tyvärr tror jag inte att det skulle ta slut. Det skulle bara fortsätta. Men det som är fint med konst är att jag genom den kan kanalisera min ilska, och genom att skriva fram filmernas antagonister blir jag tvungen att också förstå dem, se världen genom deras ögon. Det är helande på något sätt. 

”Börjat misstro filmen som medium”

Som konstskapare, och som människa i största allmänhet, måste man alltid på något sätt förhålla sig till den politiska makten, säger Tarik Saleh.

Den griper in i allas våra liv, och man kan förhålla sig till den som dissident eller som medlöpare. 

Som filmskapare blir man extra medveten om kopplingen mellan ens värv och makten, och lockelsen till denna.

Inte bara för att film är en kostsam affär som kräver finansiärer. Utan för att filmskapande i sig bygger på manipulation. 

Han har kommit att bli alltmer besvärad av detta. 

– Jag har själv börjat misstro filmen som medium, och det gör att jag själv känner mig provocerad av filmens manipulativa kraft. Den nådde en sorts kulmen med ”Boy from Heaven”. Eftersom ingen har filmat de religiösa miljöer jag skildrar i den filmen på det sättet tidigare lovade jag mig att jag skulle vara ärlig med kameran, och därför filmade jag den med en enda optik. Vilket skapade om möjligt en ännu starkare manipulation. Och det blev jag först medveten om när filmen väl var gjord.

Så ”Eagles of the Republic” är ett svar på den känslan?
– Ja, då tänkte jag att om man nu gör en film om lögn så måste jag vara ärlig med min manipulation. Använda de oärligaste verktygen som finns i filmverktygslådan. Som zoomen.  

Finns det en nervositet i dig kring att du en dag ska komma dithän att du smeker makten medhårs?
– Alltså, jag kan säga att det finns en dynamik i just filmen som konstform som påminner mycket om de gamla storverken. De flesta stora konstnärliga verk som bevarats är propagandaverk, det är beställningar av kungar, kejsare och påvar. Men samtidigt har de bra konstnärerna satt sin personliga prägel på de här propagandaverken. 

”Komplimang att de ser Tarik Saleh i verken”

Tarik Saleh säger alltjämt glatt att när han började göra film så ville han inte de skulle ”lukta som honom”.

Men det gjorde filmerna ändå. Han försökte tvätta bort sitt signum, till ingen nytta. Numera ser han inte det som ett problem. 

– I dag tar jag det som en stor komplimang om folk säger att de ser Tarik Saleh i verken.

Om det någon dag dyker upp en stor hjälteskildring av en Ulf Kristersson på biograferna där han dagarna innan Ryssland inleder sin fullskaliga invasion av Ukraina säger till Ann Linde och Peter Hultqvist: 

”Ni vet inte vad ni gör, de går in NU, går vi inte med i Nato i dag kommer vi att tvingas förhandla med Erdoğan.” 

Då kommer det följaktligen inte råda något tvivel om vem som suttit i registolen. 

– I scenerna med Erdoğan måste man casta en väldigt kort turkisk president. Det är ett Tom Cruise-knep. Det handlar om att alla andra i casten måste vara korta. 

Man bygger ett miniatyrset. 
– Precis.