Så blev den brittiske hypnotisören Zack Polanski en politisk kraft

Min vän Ulf Bodach Söderström brukade säga att politik inte är ett sätt att komma överens, utan ett civiliserat sätt att hantera det faktum att vi inte är överens.

Jag tänker att det var den insikten som gick förlorad i sådant som triangulering och spinndoktorer, med sådana som Tony Blair och Göran Persson.

För vanligt folk betydde den tiden skattesänkningar, nedskärningar, bostadsbrist och en märkligt hög arbetslöshet alldeles oavsett vem man röstade på.

I sin Tankar om politik skriver förre utbildningsministern Bengt Göransson om det där.

Vad som händer när den som engagerar sig politiskt aldrig får visa sina ungar en förskola eller ett bibliotek och säga ”titta, här inne får barn leka, människorna böcker och jag har faktiskt varit med och fixat det” utan istället behöver peka på samma tomma byggnad och säga ”titta, det här har jag lagt ner”.

Tänker man på det så är kanske inte typer som Donald Trump, Nigel Farage, Jimmie Åkesson och Gioriga Meloni så märkliga.

En mytoman, en miljardär och en fascist

Först förstods sådana figurer ungefär som kastade stenar, ett slags demokratins variant av brännbollsträna som kontorsmännen i den ikoniska scenen av Office Space använder för att krossa sin strulande skrivare.

När systemet inte längre fungerade slog människor på det med det hårdaste de hittade. Vilket råkade vara en mytoman, en miljardär eller en fascist.

Kanske var det så, men analysen förlorade något.

Behovet av ideologi. Precis som att ett maktvakuum är en omöjlighet, ty makten är aldrig herrelös särskilt länge – överlever inte politiken i ett ideologiskt vakuum.

När beslut efter beslut gått emot de flestas prioriteringar tillräckligt länge men försvarats som nödvändigheter, måsten, den enda vägens politik – då kommer till slut någon peka ut riktningen.

Trist bara att de pekar bakåt, mot ett förr som aldrig funnits men där alla är och ser ut och tycker som de som bestämmer. Eller inte är alls.

Så dök Zack Polanski upp

Och ungefär hit brukar analysen av vår samtid numera nå.

Men då kommer någon annan och pekar, med samma övertygelse – fast åt ett annat håll.

Alla pratar om Zoran, men i Storbritannien pratar man om Zack.

Zack Polanski vann i början av september en jordskredsseger i valet till ny ledare för Europas äldsta miljöparti.

När det bildades en gång hette det PEOPLE, det var innan tyskarna gett det gröna en färg.

Sedan Polanski valdes har han häcklats av Keir Starmer, av tabloiderna och av högern.

Hans lite läspande Manchester-dialekt, gluggen mellan framtänderna, att han som ung tog tillbaka det judiska namn familjen en gång gav upp för att slippa antisemitismen.

Inget har undkommit kritik.

Och en del som grävts fram har humorkvaliteter, det har det.

Som det där att partiledaren under sin tid som hypnotisör (!) en gång lovade en kvinna (egentligen grävande journalist från The Sun) att sessioner kunde få brösten att växa, och var bättre än en operation.

Han har kampanjat vidare i skuren av attacker.

Viral film om förmögenhetsskatt

En film för förmögenhetsskatt – där Polanski pedagogiskt förklarar det galna i att några går och lägger sig på kvällen och under sömnen tjänar mer än de flesta engelsmän kan göra under en livstid av hårt arbete – har blivit ett viralt fenomen.

Han har gått i demonstrationerna för Palestina, stöttat strejkande bibliotekarier, stått upp för en omfördelande miljöpolitik.

Motståndarna beskriver politiken som omöjlig och farlig, men han säger att det är världen som den är i dag där vi förväntas jaga status i ett kasino där alla måste spela – men huset alltid vinner – som är den verkligt omöjliga, giftiga cocktailen.

Han har blivit en ny röst i en politisk debatt som annars dominerats av Nigel Farage och alltmer hatiska attacker mot flyktingar.

Medan Labour ogenerat flirtat med ytterhögerretoriken, har de gröna vägrat.

Kallar det ekopoulism

Polanski synar hatretoriken, står upp för flyktingars rätt, utmanar Farage som den miljardärscurlande rasist han är – och någonstans här händer något.

Visst har attackerna fått effekt, men inte riktigt den de stora partierna hoppats.

Nu är de 150 000 medlemmar i de gröna, fler än Toryisterna. I mätningarna klättrar de upp mot 20 procent, ibland större än Labour.

En mätning från Storbritanniens största institut placerade de gröna som största parti bland alla britter under 50 år. Bland de yngsta väljarna hade man ett stöd på 40 procent.

Polanski kallar strategin för ekopopulism, och det är lite diffust vad som menas. Men faktum är att det dyker upp en del politiska figurer i Europa som inte alls sjunger med i ytterhögerns kör, och ändå blir framgångsrika.

Säg vad du faktiskt tycker

Rödgröna Pia Olsen Dyhr i Danmark. Vänsterliberala Rob Jetten i Nederländerna. Och ska man sammanfatta deras gemensamma komihåglapp ser den väl ut ungefär såhär:

Prata om problem som gör att folk ser att du lever samma liv som dem.

Visa att du tror på din politik, på riktigt.

Och säg inte vad du tror folk vill höra, utan vad du faktiskt tycker.

Då verkar man inte behöva tycka lite som rasisterna, inte alls faktiskt. Vem hade kunnat ana?