”När hela livet rasade fick jag ta det lågstatusyrke jag själv tidigare dömt ut”

Jag trodde på riktigt att jag inte var en dömande människa. Efter att ha växt upp bland missbruk, psykisk ohälsa och människor som ofta dömts hårt av samhället, var jag övertygad om att jag var en av de förstående. En som såg bakom fasaden.

Men tji fick jag.

TV-jobb och pengar på kontot

Jag har rest runt i världen, jobbat med OS, VM och EM. Arbetat på stora mediehus, producerat program med kändisar, drivit företag, haft ett fint hus, bott bland rika människor, haft sommarstuga och pengar på kontot.

Jag trodde jag var något. Jag trodde jag visste vad värde var.
Och framför allt – att jag inte dömde människor.

Tills jag en dag kraschade och allt det där som såg så bra ut på ytan rämnade.

Allt rasade

Relationen dog. Jobben försvann. Min fasta anställning fasades sakta men säkert ut. Tryggheten försvann.

Ett sommarhus som visade sig vara ett fuskbygge och plötsligt nästan inte hade något värde. En vårdnadstvist. En ADHD-diagnos.

År av trötthet där jag knappt orkade ta mig upp ur sängen – trots att jag hade satt världens finaste lilla tjej till världen.

Jag är dömande

Här, på botten, tvingades jag möta mig själv utan filter. Och jag fick syn på något obekvämt. Jag dömer.

Inte människor i utsatthet – men yrken, status, roller. Jag dömer det som vårt samhälle lärt oss att värdera.

När jag började jobba inom hemtjänsten igen efter tjugofem år, där jag en gång började – trodde jag att jag skulle känna mening.

Äntligen. Att jag gjorde något fint, där min utbrända hjärna inte behövde prestera på samma sätt.
Det gör jag också – men jag kände något mer: skam.

Skäms över min nya situation

Skam när jag möter andra föräldrar i portarna här på Östermalm. Skam över de fula, urtvättade kläderna vi tvingas bära. Skam över att jag inte ens får smörja in ett par ben med Pevaryl utan egenvårds-intyg.

Skam över att inte få arbetsskor, trots att vi går i snitt 20 000 steg om dagen i omsorgens tjänst.Skam över att ha gått ner 15 000 kronor i lön.

Skam över att ha ett jobb som är livsviktigt – men som inte värderas.
Inte i plånbok, inte i friskvård, inte ens i arbetskläder.

När blev det fult att ta hand om andra?

Men så började jag fundera: när blev det fult att ta hand om andra? När började vi mäta människovärde i titlar och löner, i stället för omtanke och närvaro?

Jag har sökt jobb i två år inom det yrke jag tillbringat de senaste tjugofem åren i. Jag är född i Sverige, har erfarenhet, utbildning och referenser – men möts av tystnad.

Som tur är tog hemtjänsten emot mig med öppna armar.

Brist på respekt ger personalbrist

Men där är scheman orubbliga. Behöver du gå tidigare för att vara med på ditt barns skolavslutning? Hitta någon som byter med dig själv.

Du kan alltid fråga men svaret blir nej. 

Tiden mellan pensionärerna är tajmad i en app. Tid är pengar.
Allt är låst. Allt är pressat. Allt handlar om effektivitet – inte människor.

Vi pratar ofta om bristen på vårdpersonal. Men vi pratar sällan om bristen på respekt.

Respekt för dem som varje dag bär samhället på sina axlar – i tystnad, i slit, i urtvättade kläder och med ett hjärta som fortsätter ge.

Det verkar som att hela systemet är byggt för att belöna det som syns, inte det som känns och behövs.

Värdeskifte har skapat skammen

Vi talar om kriser i vården, men inte om värdeskiftet som skapat dem.
När människan blir en kostnadspost, när omsorg ska effektiviseras, då förlorar vi något djupare än pengar. Vi förlorar vår mänsklighet.

Jag trodde inte jag var dömande. Men kanske handlar det inte om att aldrig döma andra – utan om att våga se var i oss själva dömandet bor. För först då kan vi börja läka.

Och kanske, någonstans där nere – i det vi lärt oss kalla “lågstatus” så finns den största värdigheten av alla. Jag hoppas på det.