Därför kommer Elisabeth Thand Ringqvist se till att din röst är värdelös

De som trodde att Centerpartiets primära uppdrag efter sitt partiledarbyte blir att skydda friskolekoncernernas uppdrag tycks få rätt.

Först tillsattes tidigare vd:n för friskolekoncernen Didaktus som partiordförande. Anna-Karin Hatt som kom in i matchen med otidsenligt glada argument om ”valfrihet”.

Hon avgick bara månader senare efter att ha utsatts för ”hot och hat” ingen alls tycks vilja prata om i efterhand – trots att det är helt exceptionellt.

Då utsågs en ny friskolelobbyist, Elisabeth Thand Ringqvist.

När hon var vd för lobbyorganisationen Företagarna var ett av hennes uppdrag att få Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt att vända i fråga om vinster i välfärden.

Uppdraget verkar fortgå men nu mot hennes eget parti, som under Muharrem Demirok åtminstone roat sig en smula med någon sorts realistisk självrannsakan angående välfärdsvinsterna.

Det var inte helt uppskattat bland de unga partitoppar som faktiskt förväntade sig en löneutveckling efter de politiska uppdragen.

Bytet har också uppenbart haft önskad effekt.

På Centerpartiets partistämma ligger motioner om att förbjuda aktiebolag att driva friskolor. De har slagits ned helt av partistyrelsen med argument som hämtade direkt från friskolelobbyn.

Aktiebolagen påstås vara viktiga då de ”sätter press på den kommunala verksamheten att ständigt förbättra sig”, alltså göra besparingar i en skola där lärare och rektorer redan går på knäna.

Vinstmarginalerna behöver inte åtgärdas då de ”generellt” är ”mycket små”, påstås det i avslaget. Det är direkt pinsamt.

Academedias mål för lönsamhet är 7–8 procent och de är landets största skolkoncern – vilket innebär att det handlar om enorma pengar.

Internationella Engelska skolan har haft en rörelsemarginal på 8,9 procent.

Låt mig berätta lite om hur man gör vinst i en svensk friskolekoncern och varför aktiebolagen är problemet.

Så blir du rik på svenska skolan

Efter att den gravt vanvårdade skolkoncernen Thorengruppen höll på att kapsejsa förra sommaren började saker oroligt röra på sig i politikerrummen.

Koncernen, då landets fjärde största, hade skolor där geografiundervisningen ställts in, i ett och ett halvt år.

På byggnadsteknisk linje hade eleverna fått bygga sina egna lokaler som praktik. På verkstadsprogrammet saknades verkstäder och man fick sitta i vanliga klassrum och låtsas meka med leksaksbilar.

Vinsterna man gjorde på detta la ägaren, Raja Thorén, bland annat på att köpa innebandyföreningar i sin hemstad, belgian blue-pumpa dem med proffsspelare och döpa om lagen efter sig själv – likt en liten romersk kejsare i Västerbotten.

Ett av lagen vann SM-guld i år. Givetvis en bedrift i sig – men hybrisfesten i Umeå skedde på bekostnad av våra barn i Malmö, Jönköping, Karlstad och Växjö.

Det här hade givetvis varit omöjligt för en kommunal skola, men då friskolekoncernen drivs som aktiebolag finns ingen offentlighetsprincip kring vad som händer med pengarna när de väl är inne i verksamheten.

Då gör man vad man vill.

Vägen till de stora vinstintagen för friskoleägarna är expansion. Etablera många skolor, centralisera, slimma kostnader, minska kvadratmeterkostnaden per elev. Få ned lärartätheten.

Lägg gymnastiken på internat så du slipper ha gymnastiksal. Påstå att du ersatt skolbiblioteket med digitala lösningar – alltså internet.

Magisk innovationskraft

Det är hela den magiska innovationskraft näringslivets opinionsbildare talar om när det kommer till friskolekoncernernas vinster – allt annat är tom luft.

Thoréngruppen fick flera viten genom åren men vinsterna var mångdubbelt så stora. Alltså kunde man strunta i dem.

Tidigt i koncernens historia gjorde man en vinstmarginal på tio procent – ägaren tyckte inte det var tillräckligt.

Skolinspektionen bestämde sig till sist för att stoppa vanvården genom att inte tillåta Thoréngruppen att etablera fler skolor.

Men, återigen, då friskolor drivs som just aktiebolag kunde man helt enkelt fortsätta festen genom att köpa andra vanvårdade friskolekoncerner och på så vis fortsätta sin expansion.

Gick in med skördetröska

Vid millennieskiftet upptäckte internationella riskkapitalfonder inom det system som kallas private equity den svenska avreglerade välfärden. Man gick in som en skördetröska.

Strategin för vinst där är egentligen densamma som innan, men nu är i stället aktievärdet det viktiga. Köp en skolkoncern för hundrafemtio miljoner, fortsätt att expandera skolantalet samtidigt som du slimmar verksamheten, vinstmaximera.

Det behöver inte ens handla om enorma ökningar, men om vinsten går upp så gör aktievärdet också det.  

Gör sedan en så kallad exit efter tre till fem år där du säljer hela verksamheten som nu är värd tvåhundafemtio miljoner På så vis har du dragit in hundra miljoner i ren vinst till dina investerare.

Köparen är inte sällan till en annan kapitalfond som planerar att göra samma sak.

När svenska skolkoncernen John Bauer med sina tiotusen elever kollapsade för drygt tio år sedan ägdes de av danska riskkapitalfonden Axcel.

Skapa Sveriges bästa skola

Nu är jag inte en del av Centerpartiets partistyrelse – men jag tror faktiskt inte ens de kan argumentera för att danskt riskkapital skulle ha något som helst huvudintresse av att vara ”långsiktiga ägare” eller drivas av ambitionen att skapa Sveriges bästa skola.

Den tidigare ägaren av John Bauer hade startat ett nytt företag, lånat pengar av sig själv och köpt sin egen koncern. På så vis kunde ränta och lån betalas som verksamhetens löpande kostnader – innan vinsten ens hämtats ut.

När Axcel klev in som ägare var koncernen så vanvårdad att den snabbt gick under.

Och det här var ingen räddningsaktion, man var där för sin exit. Punkt.

Från ett sommarlov till ett annat visste inte koncernens elever vilka skolor de skulle gå i.

Förra sommaren brast bubblan för Thoréngruppen. Koncernen reades ut till vrakpris och köparna var två riskkapitalister helt utan erfarenhet av pedagogik eller att driva skolor.

Man löste skolans dåliga rykte genom att rekrytera ett par gamla kommunala skolchefer till styrelserummet och döpa om koncernen till Edukatus. Färg, plåster, tuggummi.

Vad Almega Utbildnings – alltså friskolekapitalets kamporganisation – ordförande, Marie Pilfalk, kallar ”några få exempel” på vanvård är i grund och botten själva systemet.

Det är alltså inte ”om” utan ”när” nästa skolkoncern ska kollapsa som är frågan, vilket är anledningen till att man nu talar om att förbjuda aktiebolag som driftsform.

Vi vet att den är osund och har vetat det länge.

”Bang for the bucks”

Systemet ger ”bang for the buck”, som Timbro-token Fredrik Segerfeldt gormade på X häromdagen – åtminstone för ägarna.

Men de som fått betala priset, det är eleverna som gått och går i de ständigt hyvlade svenska friskolekoncernerna.

När Liberalerna för några veckor sedan började tala om förbud av aktiebolag gick Almega utbildning och Näringslivets olika opinionsbildarorgan – där Centerpartiets nuvarande och blivande partiledare alltså haft toppositioner – in i stabsläge.

Det började helt enkelt skrikas högt, med egentligen samma argument som man alltid använt sig av. Man anklagade politikerna för att, till skillnad från danskt riskkapital, ”experimentera med barns framtid”.

Man hotar nu med att kasta ut de 300 000 elever som går i skolor drivna av aktiebolag på gatan – om man inte får göra som man vill.

Ett hot som återkommit i stort sett vid varje valår sedan det började gå att tjäna riktigt jäkla mycket pengar på svensk skola.

Att hålla svenska elever gisslan på det viset borde inte vara ett argument för att få sköta deras utbildning – det borde innebära fotboja som piper när du går i närheten av ett barn.

Men det här är Sverige.

Slutar inte där

En konstellation bestående av, bland annat, riskkapitalisten Klas Tikkanen och tidigare välfärdsföretagaren och Timbro-vd:n Maria Rankka påstod i Dagens Industri att Liberalernas förbudsivran det här var det största hotet mot svenskt företagande sedan löntagarfonderna.

”Om svenska politiker kan förbjuda företag inom skolsektorn kan de göra detsamma mot andra näringar.” Ingen tycks ställa sig frågan varför någon skulle göra det.

Men brösttonerna slutar inte där.

På Timbros blogg ”Smedjan” jämförde Svenskt Näringslivs vice vd, Karin Johansson, förbudskravet med självaste Brexitkampanjen.

Hennes man äger för övrigt en friskolekoncern med omsättning i halvmiljardklassen.

Det egenintresset hade kanske hade varit värt att nämna någonstans i texten.

På samma blogg publicerade tidigare nämnda SAF-buffel, Fredrik Segerfeldt, ironiskt nog häromveckan ett substanslöst svammel där han omtalade min bok Bananrepubliken Sverige – som just beskriver konsekvenserna av svängdörrarna mellan politiken, lobbyismen och inte minst välfärdskapitalismen – för marxistiska konspirationsteorier.

Mig kallade han ”konspirationsteoretikern på LO”. Vilket påminde mig om att det fanns ett innan exakt alla i svensk borgerlighet blev lika kassa som han och Rebecca Weidmo Uvell på att debattera.

Hela högermobiliseringen består idag av högavlönade människor som inte direkt sitter där de gör på grund av sitt intellekt eller sin argumentationsförmåga.

I stället förlitar de sig på att lika usla politiker gör jobbet åt dem för att trygga karriären.

75 procent emot vinster i skolan

Det skräckscenario som näringslivet nu målar upp är givetvis samma offer-trams som de hållit på med sedan de genomdrev sin ”valfrihetsrevolution” 1991.

Sjuttiofem procent av väljarkåren är emot vinsterna i skolan. Så har det egentligen sett ut i åtminstone femton år. Aktiebolagen är extremt ogillade.

Ändå befinner vi oss återigen i ett läge där Liberalerna kanske kaxar sig lite – men i en regeringskonstellation där de absolut inte kan förändra något. De vill nämligen inte göra upp om skolan med några andra än Tidöpartierna.

Sverigedemokraterna är i dag helt köpta av välfärdskapitalet, Kristdemokraterna är upptagna med ett heligt krig mot muslimer och Moderaterna – well… de ÄR liksom välfärdskapitalet både ideologiskt och monetärt – hela vägen in i statsministerns sommarstuga.

Och Centerpartiet, de har efter att ha avskaffat Demirok återtagit rollen som systemförstörare i en vänsterkonstellation. Målsättningen tycks vara ännu en januariöverenskommelse. En tämjd socialdemokrati som driver nyliberal politik – på order av ett parti på väg under riksdagsspärren.

Det kommer, helt enkelt, inte spela någon som helst roll vad du röstar på i valet 2026 om du hoppats på förändring angående den fortsatta plundringen av svensk skola.

Ingenting kommer hända den här gången heller. Det ska Centerpartiet se till.

Kalla mig marxistisk konspirationsteorietiker, men det är otroligt vad lite svängdörrar mellan politik och näringsliv kan ställa till med.