”Assistansen fungerar inte så länge vinst får gå före kvalitet”

Hans Dahlgren, vd på Humana assistans, skriver i sin debattartikel att en ökad produktivitet kan rädda assistansen.

Men enligt vår mening hör ett marknadsekonomiskt begrepp som produktivitet inte hemma i sammanhanget.

Det visar tvärtom varför vinstdrift inom personlig assistans tar oss bort från reformens syfte.

LSS är en fantastisk frihetsreform som vi ska värna. Inom assistansen innebär det att varje timme som ersätts möjliggör en timme av fria val för huvudpersonerna.

Men det finns en gräns för hur mycket som kan slimmas kring den timmen.

Arbetstagare behöver lön, vila och anställningstrygghet för att göra ett bra jobb, och vi är redan nere och kör på fälgarna här. AI kommer tyvärr inte rädda oss. 

Mer pengar = mer vinst

Men är lösningen så enkel som en höjd schablonersättning? 

Den erfarenhet vi fått i årets avtalsrörelse visar med all önskvärd tydlighet att så länge inte de privata assistansbolagen förbinds att göra förbättringar i verksamheterna kommer mer pengar bara betyda mer vinst. 

Knäckfrågan har varit den höjda mertidsersättningen för de deltidare som jobbar över, men anledningen till att det inte gått att lösa i förhandlingsrummet är att Vårdföretagarna håller så hårt i sina undantag, med vilka de rundar i princip det mesta i personalväg som kostar pengar. 

Det handlar om att skriva bort övertidsersättning, göra ”all inclusive”-lösningar som innebär att du byter alla rörliga ersättningar mot en mycket liten fast summa, mer jourtid, otrygga anställningsformer med mera.

Några av dessa saker har vi kunnat begränsa kraftigt nu, men faktum kvarstår: de privata vinstdrivande bolagens största prioritet är inte höjda löner eller förbättrad kontinuitet i verksamheten.

Det är summan på sista raden. 

Fokus måste ligga på kvalitet

Lösningen är då rimligtvis inte att enbart höja ersättningen, även om det också är helt nödvändigt.

Vinstmarginalerna skulle öka och vinstmarginaler i kombination med dålig insyn är precis det fuskare gillar, tvärtemot Dahlgrens tes. 

I stället behöver vi se över kollektivavtal, lagstiftning och ersättning i sin helhet. Hur kan vi få regleringarna att samspela på ett sätt som skyddar brukarna och arbetstagarna? 

Viktigast bör vara förändringar i ersättningssystemet som främjar kärnverksamhetens stabilitet och långsiktighet med fokus på kvalitet.

Det skulle också gynna branschen att skapa mer branschneutrala avtal, oavsett driftsform.

Ett system som sätter brukaren i centrum och där nytänkande lösningar kan ge ett system utan fusk.