Konjunkturinstitutet har fel – låga löner skapar inte jobb

I ett slag utraderade inflationschocken tio år av löneökningar. Nu behöver facken begära löneökningar som överstiger inflationen under många framöver år för att komma ikapp.

Men Konjunkturinstitut, en statlig myndighet med uppdrag att göra prognoser snarare än att ha synpunkter på parternas löneförhandlingar, menar att fackföreningarna bör hålla tillbaka sina lönekrav.

Lägre löneökningar tillåter Riksbanken att hålla en lägre ränta, menar Konjunkturinstitutets generaldirektör Albin Kainelainen, vilket ökar investeringarna och på så sätt sänker arbetslösheten. Genom att kräva höga löneökningar tar svenska fackföreningar inte hänsyn till arbetslösheten, är budskapet.

Ett märkligt budskap, med tanke på hur lönebildningen har sett ut i Sverige sedan industriavtalet infördes på 1990-talet. Hela idén är just att löneökningarna inte ska vara så höga att de leder till att jobb försvinner utomlands. Ur den synvinkeln har det också varit framgångsrikt: exporten har varit konkurrenskraftig nog att ge Sverige ett handelsöverskott under varje år sedan 1994.

Högre arbetslöshet och sänkta reallöner

Men det finns en annan sida av myntet. Löner är inte bara en kostnad utan också en inkomst. För det enskilda företaget gör lägre löner det lättare att anställa, men om det också drabbar företagets kunder är inget vunnet. Lägre löner kan säkra jobb i Sverige på bekostnad av andra länder, men dämpar samtidigt köpkraften i landet, vilket höjer arbetslösheten.

Om Kainelainen hade rätt, att lägre löner sänker arbetslösheten, skulle det ju redan ha hänt. I så fall skulle de senaste årens reallönesänkningar ha fått fart på jobben. Men läget är precis tvärtom. Det är löntagarnas bristande köpkraft som håller uppe arbetslösheten.

För att bryta lågkonjunkturen behöver hushållen återfå lite optimism. Löntagare måste känna att pengarna räcker som de brukade göra. Om facken vill ta hänsyn till arbetslösheten bör de nu kräva högre löner, inte lägre.

Högre löner är också önskvärda av andra skäl. De uppmuntrar företag att investera i arbetssparande teknik, vilket höjer produktiviteten och skyndar på strukturomvandling.

Vinster på löntagarnas beskostnad

Argumentet att lägre löner ger fler jobb via lägre räntor haltar också. Riksbanken ska sätta räntan utifrån inflation – inte löneökningar. Om det som i nuläget råder hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande borde löneökningar snarare förväntas leda till högre tillväxt än inflation, och bör därför inte påverka räntan.

Dessutom visar empiriska undersökningar att räntan bara har en begränsad inverkan på företagens investeringsbeslut (se exempelvis Stephen Sharpe och Gustavo Suarez 2021). Svenska företag har gjort stora vinster på senare år, på löntagarnas bekostnad. Om de ser lönsamma investeringar kan de använda sina egna pengar i stället för att låna.

Under 2010-talet var räntan så låg den kunde bli utan att det ledde till låg arbetslöshet. Penningpolitik är helt enkelt inget effektivt verktyg. För att motverka arbetslösheten behöver finanspolitiken aktiveras.

En expansiv finanspolitik ger konsumenter mer pengar i plånboken, vilket får företag att anställa. Högre statsbidrag gör det möjligt för kommuner och regioner att anställa människor direkt. Och mer resurser till arbetsmarknadspolitiken ger arbetslösa de färdigheter som behövs.

Det är så vi motverkar arbetslösheten– inte genom att pressa ner lönerna i ett läge när många har svårt att få pengarna att räcka månaden ut.