Vad det betyder att Jonathan Bailey är världens sexigaste man

Vad är egentligen en ”perfekt manskropp”?

Är det när ens fysiska skepnad blir en symbolisk gestalt för rådande skönhetsideal, vilket i sin tur dikteras av diverse normer och dess associationskedjor? 

Är det en social och kulturell konstruktion som manifesterar att man har tid och pengar att investera i sig själv i jakten på det ouppnåeliga? 

Är det psykologiskt fenomen som uppstår när någon annans yttre omvandlas till en projektionsyta för ens sexuella fantasier? 

Eller handlar det om något annat?

Personligen skulle mitt svar vara att en ”perfekt manskropp” handlar om allt detta på en och samma gång. Framför allt är det, i likhet med en ”perfekt kvinnokropp”, relationell. Den existerar alltså inte som en isolerad företeelse, utan levandegörs ständigt i förhållande till andra blickar. 

Naturligtvis finns en anledning till dessa funderingar. 

Första öppet homosexuella man

I dagarna inträffade något som aldrig tidigare fångat mitt intresse, nämligen det amerikanska livsstilsmagasinet Peoples årliga utnämning till ”Sexiest Man Alive” som länge varit förbehållen vita och heteronormativa ideal. 

Bland tidigare namn hör Richard Gere, Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney, just dessa fyra har förärats titeln två gånger.

Titeln tillföll i år den engelske skådespelaren Jonathan Bailey.

Därmed blev han den allra första öppet homosexuelle man som mottagit denna prestigefyllda beteckning som årligen delats ut sedan 1985. 

Hade en öppet homosexuell man får en sådan titel i ett svenskt livsstilsmagasin hade det nog inte känts särskilt sensationellt eller uppseendeväckande. 

I en amerikansk kontext kan det däremot vara betydligt mer subversivt. USA är i grund och botten konservativt och Donald Trumps administration har gått till hårda angrepp mot allt vad mångfald heter. 

Mot den bakgrunden är entusiasmen över utnämningen av hunken Bailey som det mest åtråvärda objektet i världen begriplig. 

Inte underskatta vikten av normbrytande

Ja, också en påminnelse om att man inte alltid ska underskatta vikten av normbrytande representation, även inom en bransch som lever på kommersialiseringen av kroppar, begär och kändisskap.

Det kan ses som ett tecken på hur representation av manlighet och sexualitet långsamt förmår att förändras i mainstreammedier och populärkulturen. 

Baileys charm, talang och öppenhet har gjort honom till en inkarnation för en ny slags manlig attraktionskraft, som inte underbyggs av hypermaskulinitet eller heterosexuell tillgänglighet. 

Det är i sig ett framsteg och påminner även om traditionella mediers normerande kraft.

På samma gång blir det både ett bevis för inkludering och uttryck för hur queera kroppar kan införlivas i den kapitalistiska estetiken.

Ett symptom på hur normbrytande representation kan slå igenom, men lika snabbt bli en del av marknaden. 

Allt sker inom ett system som förmår att absorbera olika skiften och strömningar men utan att förlora kapitalismens grundläggande logik. 

Jobbig dynamik mellan impulser

Ja, det verkar som att det är just i denna dubbelhet som det verkligt intressanta finns.

Åtminstone för mig uppstår en jobbig dynamik mellan mina motstridiga impulser. 

Jag vill känna orubblig fröjd över individuella framgångar av Baileys slag, men vägrar släppa taget om min maktkritik. 

Historiskt sett har queer närvaro alltid varit strikt villkorad inom underhållningsindustrin och ofta vunnit acceptans först när man har ansetts tillräckligt dugliga i affärsmässiga syften.

Än i dag finns många hbtq-personer i Hollywood som inte vågat komma ut, på grund av rädsla för karriärmässiga förluster. 

I ljuset av dessa tragiska omständigheter kanske Bailey nyvunna status som sexsymbol trots allt kan sätta en större förändringsriktning i rullning. 

Man kan åtminstone hoppas på det.