Livs nya ordförande: ”Bättre att skrika än att vara tyst”

Natasa Stojkovic valdes till Livs förbundsordförande på kongressen i maj. Sedan dess har en sommar passerat och under hösten började hennes arbete att leda förbundet under den kommande fyraårsperioden på allvar.

Det saknas inte saker att ta tag i, men vad som är överst på dagordningen är tydligt.

– Högsta prioritet är att rekrytera medlemmar och organisera. Det är vår kärna, säger Natasa Stojkovic.

Kongressens beslut att på nytt avsätta 40 miljoner kronor till arbetet med just demokratiutveckling och medlemsrekrytering var därför mycket välkommet, menar hon. Det är ingen hemlighet att LO-förbunden, inklusive Livs, tappat medlemmar på senare år.

– Vi är grymma på att medlemsrekrytera. Däremot har vi inte lyckats med att behålla lika många medlemmar som förr.

Fick börja om med allt efter pandemin

Nedläggningar av stora arbetsplatser samt ett förändrat arbetsliv med större omsättning på personal är två orsaker, menar Natasa Stojkovic. En annan är pandemin.

– Innan corona hade vi ”all time high” på deltagare i våra utbildningar och rekryteringen gick uppåt. När corona kom stagnerade allt och vi fick börja om. Det blev tufft och tungrott. Men nu känner jag att vi är på banan igen.

Hur ska ni göra konkret?

– Bygga relationer och förtroende – inget fungerar lika bra som det. Vi ska synas på arbetsplatserna och träffa de anställda, förklara varför vi finns och få dem att känna sig som en del av oss.

Natasa Stojkovic fortsätter:

– Du kan vara ute på rekrytering och vara hur karismatisk som helst och få med dig 50 intresseanmälningar. Men sedan tittar du på listan och ser att hälften inte betalt medlemsavgift eller ångrat sig. Men är man där återkommande så blir människor aktiva, vill gå på utbildningar. Då har man byggt en grund som man kan utveckla.

Utöver medlemsrekrytering, vad ser du för utmaningar för Livs framåt?

– Vi är ett litet förbund. Vi behöver behålla det familjära och närheten till våra medlemmar och samtidigt klara av att hantera stora saker, både politiska frågor och förhandlingsfrågor. Att hitta den balansen är en utmaning.

Natasa Stojkovic återkommer ofta till det fackliga engagemanget, och att det behöver värderas högre.

– Varje förtroendevald måste veta sitt värde. Jag skulle vilja gå hem till alla och säga: Du är värd så mycket mer än du tror! Det vi gör är inga bagateller. Det är stora och viktiga saker. Att ta tillbaka stoltheten för våra uppdrag tror jag är en utmaning för hela arbetarrörelsen.

Sett den mörka sidan av Sverige – som papperslös

På kongressen, under sitt första tal som ordförande, berättade Natasa Stojkovic känsloladdat om hur hon som 19-åring kom till Sverige, kämpade med språksvårigheter och krympte som person.

Egentligen var hon här på semester. Hon hade en morbror i Sverige. Tanken var från början att hon skulle återvända till hemlandet Serbien efter tre månader. Men kriget i dåvarande Jugoslavien bröt ut.

– Min pappa ville hela tiden att jag skulle stanna lite längre. Till slut blev det nästan omöjligt att återvända. Jag flydde inte till Sverige, men jag blev ofrivilligt fast här. Under en väldigt lång tid var jag papperslös.

Under den tiden fick hon ta de jobb som fanns, på restaurang, städjobb.

– Då såg jag den mörka sidan av Sverige. Jag upptäckte att världen inte är så vacker. Jag tror att det gjorde mig till den jag är i dag.

Vad var det för mörka sidor?

– Hur folk utnyttjades, hur lite värde du har utan uppehållstillstånd. Folk tyckte att man var dum för att man inte kunde uttala saker perfekt. Jag blev nedvärderad. Att uppleva det skadade mig. Jag började tro på att jag inte duger eller är bra nog, att jag inte kan ha stora drömmar eller ta för mig.

Facket hjälpte henne att tro på sig själv

Till slut fick Natasa uppehållstillstånd och började jobba i butik. 2002 fick hon jobb på Vin & Sprits lager i Årsta i Stockholm. Där kom hon i kontakt med Livs och började gå fackliga utbildningar, bland annat Livs tjejsatsning.

– Under den utbildningen förstod jag varför jag kände som jag kände och varför jag inte vågade tro på mig själv. När jag kom hem från utbildningen sa min sambo att jag var som en annan kvinna. Sedan dess har jag vågat tro på mig själv – och på andra.

På ett sätt är Natasa Stojkovic en ovanlig facktopp. Förra året visade en genomgång av tidningen Arbetet att väldigt få personer i styrelserna för LO-förbunden har utomnordisk bakgrund.

”Det sämsta vi kan göra är att vara tysta”

Vad betyder den erfarenheten, att komma hit som invandrare, i din roll som ordförande?

– Jag har lättare att se vissa saker som andra kanske inte ser, och jag kan prata med utsatta grupper på ett annat sätt. Jag kanske fick mina upplevelser lite mer koncentrerat för att jag var invandrare, men jag tror att en kvinna, en HBTQ-person eller ung person som flyttar ensam till en annan stad kan uppleva och känna samma saker som jag gjorde. Det är ingen skillnad.

Avslutningsvis, har du något budskap till medlemmar och förtroendevalda?

– Att vi börjar prata mer med varandra och organiserar oss, även om vi inte håller med varandra. Det är bättre att vi skriker på varandra än att vi inte gör något alls. Det sämsta vi kan göra är att vara tysta. Så länge vi vågar ta diskussionerna, så länge vi bryr oss tillräckligt mycket för att tjafsa, då finns det hopp, säger Natasa Stojkovic.