”Hemtjänsten vill inte glida runt i lyxbilar – vi vill bara överleva och komma fram!”

Jag är precis på väg att lämna grupplokalen när kollegan stannar mig och varnar mig för isgatan över åkrarna ut till Stina.

”Du har ingen kontroll över bilen, det är bara att glida med. Men akta dig i 90-graderskurvorna!”

Fan, och jag som kör en sardinburk (vårt öknamn på de pyttesmå automatbilarna utan isolering i chassit, med en decibel alldeles för hög att vistas i. Smala däck och kass väghållning. Dessutom livsfarliga att krocka med.)

Hjärtat bultar hårt när jag närmar mig sista sträckan till Stina. Jag spänner hela kroppen som en pianosträng. Jag glider mycket riktigt. Ingen gas, ingen broms hjälper. Pustar ut när jag parkerar framför Stinas hus.

Efter 10 minuter åker jag tillbaka över isgatan igen. Och jag är 30 minuter försenad. 

”Nu får ni dubbdäck på alla bilar i vinter, så ni slutar tjata om det! Men ni behöver det inte, det är bara för att få slut på tjatet.” 

Olycksrisk att jobba under stress

Inom hemtjänsten är vi oftare inblandade i bilolyckor än till exempel taxichaufförer. Vi sitter många timmar i bilar som inte är anpassade efter personalens behov, krocksäkerhet eller framkomlighet.

Hemtjänstpersonal förväntas ha kunskap och förmåga att köra vilket fordon som helst, i alla väder och väglag. Dessutom jobbar vi under stress, vilket i sig är en stor olycksrisk – det visar forskningen tydligt och klart.  

När hemtjänstpersonal tjatar om korrekt utrustning, rimliga restider och säkra bilar är det för att säkerställa att vi tar oss fram till dom som behöver vår hjälp.

Det handlar inte om att glida runt i lyxbilar, det handlar om att överleva och att komma fram. Tjatar gör vi för att ingen på väldigt länge har lyssnat på oss! 

Min önskan är att slippa köra fast i en snödriva i vinter. Jag önskar att vägarna är plogade när jag ska till jobbet, tidigt på morgonen alla dagar i veckan.

Jag önskar få sova gott på natten utan oro för att köra i hemtjänsten nästa dag. Jag önskar restider som tar höjd för besvärligt väglag. Jag önskar det bästa kommunens fordonspark kan frambringa. 

Seriesnusar för att lugna nerverna

Efter två veckor i hemtjänsten grät jag av stress för första gången. Jag har kört i diket för att jag varit stressad. Jag har gasat på extra för att hinna i tid när planeringen har varit tajt. Jag seriesnusar och låter hårdrocken dåna högre och högre i högtalarna för att lugna nerverna.  

Jag kräver att stressen elimineras ur hemtjänsten, för min och mina kollegors skull.

Utan stress minskar bilolyckorna. Utan stress når personalen de som behöver vår hjälp. Utan stress kommer jag hem oskadd till min familj efter avslutat arbetspass. 

”It’s not that easy, ta take it easy, when time is a bitch.” (Volbeat ”Alienazied”)