Jag sökte en finsk syster i Sanna Marin och fann en självgod girlboss
Är det något som faktiskt inte går att förlåta i Sanna Marins självbiografi ”Med mod att leda och hopp om att förändra världen”, så är det självförhärligandet, skriver Lotta Ilona Häyrynen.
De 240 sidorna rymmer inga som helst djupa reflektioner och inte ett enda nära porträtt av en annan människa i den politiska värld som Sanna Marin rört sig i, skriver Lotta Ilona Häyrynen.
RECENSION. Jag måste inleda den här texten med att erkänna att jag har en viss bias för Finlands tidigare statsminister Sanna Marin.
Vi är jämngamla och gick på varsin sida om Östersjön med i respektive lands socialdemokratiska parti ungefär samtidigt.
Vi gillar båda läderjackor. Vi har frånvarande fäder och starka mödrar.
Vi har båda sprungit i trapporna i Folkets hus i Tammerfors – Marin till partiet, jag till min gudmors dåvarande arbetsplats på Leninmuseet i samma byggnad.
Jag vill alltså verkligen tycka om henne och vår ytliga närhet hjälpte åtminstone en del vid läsningen av självbiografin Med mod att leda och hopp om att förändra världen, på svenska publicerad av Bazar.
Sanna Marin är nämligen ingen skribent.
Världens yngsta statsminister
Biografin lanseras som ett feministiskt verk på hela tre språk samtidigt. En samling reflektioner kring vad det innebar att vara den yngsta statsministern i världen.
Internationellt uppmärksammad genom några av samtidens största kriser, specifikt covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina.
Vad vi får är ett referat.
De 240 sidorna rymmer inga som helst djupa reflektioner och inte ett enda nära porträtt av en annan människa i den politiska värld som Sanna Marin rört sig i.
Händelseförloppen raddas upp, chop, chop, chop.
Enda tillfället det trots allt nästan fungerar är när den tidigare statsministern inledningsvis beskriver sin väg in i politiken.
Från ett misslyckat första möte med Socialdemokraternas ungdomsförbund som bara diskuterar en lunchutbetalning, till studentrörelsen där hon hittar likasinnade som faktiskt är intresserade av ideologi.
Men jag inser att de bara funkar för att jag varit där.
Riktig gråsosse
Inte nog med att jag haft liknande erfarenheter från sossarna i Norrköping, jag kan också fylla i det mesta hon låter bli att gestalta (allt) eftersom jag vet hur gatorna i Tammerfors ser ut.
Här framträder också Sanna Marin som den riktiga gråsosse hon är.
I student- och arbetarstaden Tammerfors, full av ungdomskultur, historia, hårdrockare, gothklubbar och åtminstone fram till tiotalet sexbutiker i varannat hörn bestämmer sig Marin för att plugga… offentlig förvaltning.
Ståpäls för valberedningar i varje arbetarekommun. Statsministerposten var inte så osannolik, trots allt.
Hon säger sig vara en starkt ideologiskt driven person. Den som vill veta vad det faktiskt innebar i praktiken får däremot söka sig någon annanstans.
Till och med detta förblir mest tell, not show. Hon är för ”jämlikhet” och ”välfärd” och lyckades faktiskt driva igenom ”98% av Socialdemokraternas valprogram”, tack, Odd Guteland.
”Med mod att leda och hopp om att förändra världen” av Sanna Marin. (Bazar förlag.)
Trump störtade ut
Att hon till slut tar över ledningen för partiet vid 34 års ålder visar sig bero på ganska dramatiska omständigheter. Mitt i valspurten hamnar statsministerkandidaten Antti Rinne i koma.
Sanna Marin, första vice ordförande, måste hastigt hoppa in, får blodad tand och ett starkt cv.
Nåväl. Det är inte ovanligt att politikers självbiografier är stilistiskt klumpiga och kan förlåtas om sagda politiker åtminstone genomlevt tillräckligt spännande händelser.
Det har ju Sanna Marin, med råge. Men också det haltar.
Ett möte med Donald Trump under hans första presidentperiod slutade med att Trump stormade ut. Kapitlet handlar tyvärr mindre om detta och mer om finska isbrytare.
Jättebra fartyg, får vi veta.
Skriven för presumtiva kunder
Marin säger över huvud taget mycket få onda ord om andra politiker vilket går att tolka som statsmannamässigt klokt.
Det går också att läsa det mer strategiskt, liksom att boken ursprungligen är skriven på engelska och sedan översatt till både svenska och modersmålet finska.
Med mod att leda och hopp om att förändra världen är en del av en större internationell lansering, där Marin stärker sitt varumärke både för sig själv och sin arbetsgivare.
Hon jobbar sedan ett par år för Tony Blair Institute for Global Change och är rådgivare åt en rad politiker, politiska tjänstemän och regeringar runt om i världen.
Då är det såklart svårt att prata illa om sina presumtiva kunder, däremot möjligen en anledning att lägga tre sidor på att prata gott om finska isbrytare.
Inga frågor om Gaza
Jag vet inte – och det är som bekant det luriga med denna nya typ av politikerkarriärer där nätverk flyter samman i privata och offentliga intressen.
Därför var det också nära nog tjänstefel när Sanna Marin i dagarna fick chans att lansera sin bok i det omåttligt populära amerikanska tv-programmet The Daily Show utan att få en enda fråga om Tony Blair och Gaza.
The Daily Show är känt progressiva och har under hela kriget och genom den så kallade fredsprocessen kritiserat den amerikanska politiken och Israel.
Anställda vid Blairs institut, alltså Marins kollegor, ska ha varit med och utformat Donald Trumps och Elon Musks första fredsplan för Gaza.
Ni kanske minns den, ”Mellanösterns riviera”, komplett med Trump Towers i guld och Benjamin Netanyahu i en solstol.
Tony Blair tog avstånd, men vips dök hans namn ändå upp igen efter att ett fredsavtal undertecknades på riktigt.
Ett evigt självförhärligande
Naturligtvis säger Marin inget om detta, vare sig i boken eller på tv där hon mest får marknadsföra sig som superbästa feministtjejen från superbästa feministlandet.
Och är det något som faktiskt inte går att förlåta i Marins självbiografi så är det just självförhärligandet.
Partiet tror att allt är förlorat vid Antti Rinnes sjukdomsfall, men efter Sanna Marins tal gick samtliga därifrån ”fyllda av ny kraft, motivation och rentav en känsla av upprymdhet”.
Folk förvånas över hur hon som ”ung kvinna var så bra på att hålla ordning i salen och vågade markera när så krävdes”.
Likt en person som vid en anställningsintervju svarar att dennes största svaghet är att hen ”jobbar för hårt” skriver hon: ”Jag hade mina styrkor som politiker, men också mina svagheter. En av dem var – och är – att jag inte är så socialt begåvad. Jag är utåtriktad och en god talare, men har alltid varit väldigt lösningsorienterad.”
You go, girlboss.
Ihålig känsla
Marin erkänner att tiden i politiken, särskilt pandemin, kan ha gett henne ”psykiska men”. ”Men jag har lärt mig att kapsla in dem”.
Pandemikapitlet får till och med en liten utvikning om hur statsministern bestämmer sig för att inom en viss tidsram lära sig spela basket och sätta tio kast på raken.
Hon lyckas såklart, precis vid deadline.
Det här fungerar kanske på en internationell marknad, eller i rum där prestationsprinsessor fortfarande ses som kulmen av det feministiska projektet.
För resten av oss, som sett igenom det hela som en kapitalistisk myt, blir känslan ganska ihålig.
Vad ska jag säga? Jag sökte en finsk syster och fann Birgitta Ohlsson.