Konflikten mellan mammor och pedagoger löser inte krisen i förskolan

Styret i Göteborg har beslutat att ge barn till föräldralediga rätt till 30 timmar förskoletid i vecka, en fördubbling från dagens 15. 

Det har fått förskolepersonalen att rasa. De menar att personalen redan nu går på knäna och att förskolan helt enkelt inte klarar av ytterligare belastning. 

Börjar i fel ände

Man börjar i fel ände, säger de, och vädjar till politikerna att först se till att verksamheten funkar och sen höja vistelsetiden. 

Hur många timmar är det egentligen rimligt att ha sina barn på förskolan när man är föräldraledig med en bebis? 

I Sverige har vi allmän förskola efter barnen fyllt tre. 525 timmar per år, 15 timmar i veckan eller 3 timmar om dagen har de alltså rätt till, oavsett vad päronen sysslar med på dagarna.

Men många kommuner erbjuder mer tid.  

Många av argumenten emot är goda. Det är ju rimligt att å ena sidan försöka acceptera och försöka omfamna småbarnsåren.

Barn kommer inte med en mysig lunch med väninna-garanti. Livet med förskoleungar är oglammigt, stressande och enformigt. 

10–20 procent drabbas av förlossningsdepression

Å andra sidan blir ju 10–20 procent av mammorna deprimerade efter att ha fött barn. Det kan man inte bara ignorera. 

Andra fullkomligt dryper av moralism och skuldbeläggande. Ingenting blir liksom bättre av att vi uppmanar morsor att rycka upp sig eller att pedagoger poängterar vad de borde klara av. Alla gör helt enkelt inte det. 

Sedan har ju de flesta barnen det roligare på föris än hemma. För att inte tala om att de utvecklas språkligt och socialt. 

Ändå har de kritiska bland förskolepersonalen en poäng i att långa dagar på förskolan inte nödvändigtvis är bra. 

Större barngrupper och mindre lokaler

Så ilskan är bra, den belyser ett problem i svensk barnomsorg – men den riktas helt fel.

Det är inte den föräldraledigas ungens 15 extratimmar som vält den svenska förskolan, det är vårt sjuka system. 

I Kommunals rapport ”Bäst i test” går man igenom hur kvaliteten i förskolan sjunkit de senaste 30 åren. 

Mer än hälften av personalen på privata förskolor saknar relevant utbildning. Barngrupperna har vuxit samtidigt som lokalerna blivit mindre. 

I privata verksamheter är dessutom både lönerna och personaltätheten lägre. 

De kommunala verksamheterna är bättre, men inte för den sakens skull i närheten av tillräckligt bra. Även där är personalens villkor för dåliga.  

30 år sedan företagens intåg

Det är ingen slump. Det var ganska exakt 30 år sedan de vinstdrivande förskolornas intåg. Sedan dess har allt blivit sämre – på alla förskolor. 

New public management, som man har kommit att kalla modellen där välfärd drivs med marknadslogik, har ju som mål att spara in.

Och det är i personalen och i ytorna pengar finns. 

Kommunal kräver nu bland annat lagstiftning för att garantera en rimlig personaltäthet, något som högermajoriteten i riksdagen verkar måttligt intresserad av. 

Rikta ilskan rätt

Men i stället för att rikta ilskan mot ett trasigt system, där friskolejättar täljer guld på att spara in på barnen, deras lokaler och pedagoger vänder sig nu de som bryr sig mest mot varandra. 

I ena ringhörnan: kvinnor med bebisar som kämpar med att få ihop den nya vardagen som uppstår när familjen vuxit sig större. 

I den andra: personalen på förskolorna som dras med betydligt fler barn än en föräldraledig mamma. 

Debatten om småbarnsföräldrars rätt till förskolan har blivit ett slagfält mellan kvinnor som kämpar för rätten till en god och värdig omsorg. Det är jäkligt synd, för att uttrycka sig milt.

Och välfärdsföretagarna skrattar hela vägen till banken.