Vill sossarna ens vinna arbetarklassen längre?

Att valet 2022 skulle bli ett misslyckande för vänstern blev tydligt för mig på en skolgård i Rinkeby strax innan valdagen.

Jag har haft en kort karriär som politisk tjänsteman, men hade lämnat och svurit att aldrig återvända. I slutspurten hade jag ändå av nyfikenhet tagit mig till ett valmöte med Magdalena Andersson som talare.

Där och då kändes det i kroppen att valutgången som bäst skulle bli en seger med en hårsmån. Mer troligt var att det inte skulle bli någon seger alls.

I publiken stod mina gamla kollegor. Idel kostymkillar och tjejer klädda i dyra, svenska klädmärken. Rodebjertjejerna hade en kompis kallat dem.

I övrigt var det ganska tomt på ”vanliga” människor. De befann sig på torget på andra sidan gatan från valmötet.

Arbetarklassen, oavsett om den var svenskfödd eller hade utländsk bakgrund, var i stort sett frånvarande.

Handlar inte om att skuldbelägga

Den här texten handlar inte om att skuldbelägga yrkespartisterna. De som kommer från en 50-årig utveckling där politik gick från att vara ett sidouppdrag till en professionell syssla.

Från 1970-talet kan man börja räkna upp namn på politikerproffs som många känner igen idag: Ingvar Carlsson, Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Bengt Westerberg och Carl Bildt.

En del hade förstås arbetarbakgrund, andra inte. Men gemensamt var att de hade politik och opinionsbildning som yrke.

Och professionaliseringen har bara fortsatt. Den pågår i de gamla folkrörelserna, den finns i alla partier och frågan är vad den för med sig för konsekvenser.

En av dem är att alla som inte har politik som yrke får allt svårare att hävda sig.

Arbetarklassen försvinner när politik blir ett jobb

Ska man tro forskningsresultaten från nationalekonomerna Olle Folke och Johanna Rickne får arbetarklassen inte plats i politiken längre.

I rapporten ”Från S till SD – så har representationen av arbetare i politiken förändrats” visar de att det råder en medeklassnorm i politiken.

Alla partier är befolkade av så kallade policyprofessionella – de som arbetar med politik på annat mandat än väljarnas. Vi är välutbildade och politiskt medvetna.

Jobben vi har innebär att vi kan ha god smak och dyra vanor.

Det är inget att moralisera över. De flesta av oss har ett starkt driv att förbättra samhället. Medelklassnormen förkroppsligad.

En medelklassifierad socialdemokrati

Även om det inte är exklusivt för socialdemokratin att ha ”medelklassifierats” syns identitetskrisen mycket tydligare i ett gammalt arbetareparti.

Det är självklart ett problem när arbetarklassen har en lägre representation än andra samhällsklasser. Endast 13 procent av riksdagsledamöterna har ett arbetaryrke i ryggen.

Lite bättre ser det ut i kommunerna, men även där orkar andelen ledamöter med arbetarklassbakgrund endast upp till 28 procent.

Sociologen Johan Alfonsson har i sin bok ”Vad hände med arbetarklassen?” visat att de samtidigt 2022 utgjorde 46 procent av befolkningen.

Det går helt enkelt inte att konkurrera med kostymkillarna och Rodebjertjejerna med sina flexibla jobb.

Med deras nätverkande, mingel, gemensamma referensramar och ett skyddsnät av personer som håller dem om ryggen när det stormar.

En splittrad arbetarklass

Sedan 1970-talet har arbetarklassen splittrats politiskt. Om det är en effekt av den politiska klassens framväxt går inte att svara på, men helt otroligt är det inte.

Från och med mitten av 1990-talet är det just Socialdemokraterna som har tappat mest i arbetarrepresentation.

2018 var 80 procent av riksdagsledamöterna med arbetaryrken antingen socialdemokrater, vänsterpartister eller sverigedemokrater.

Den sistnämnda utgjorde på egen hand nästan hälften. Socialdemokraternas andel hade sjunkit till under 40 procent.

Om representationen skulle spegla hur arbetarklassen röstar hade fler arbetare i riksdagen tillhört Tidöregeringen än vänstersidan. Det är ett monumentalt misslyckande.

1973 var nära 80 procent av riksdagsledamöterna med arbetaryrken antingen socialdemokrater eller vänsterpartister. På 1980-talet till och med över 80 procent.

Så ska man vinna val

Historiskt har högt valdeltagande varit goda nyheter för Socialdemokraterna, men numera är det Sverigedemokraterna som är vinnaren.

Folke och Rickne har visat att detta skifte drevs på av både Fredrik Reinfeldts arbetslinje och finanskrisen 2008.

Under 2010-talet har det varit SD:s mobilisering av väljare som drivit den politiska utvecklingen framför sig.

Enda goda nyheten är att ju mer etablissemang de sverigedemokratiska politrukerna blir, desto mer verkar deras väljare gå till soffan.

Huvudfokus för vänstern på sikt är därmed inte SD-väljarna, utan att mobilisera de som helt tappat tron på politisk förändring.

Det är så man ska förstå den infekterade debatten om hur S ska vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna som pågått i över ett årtionde.

Den väljargrupp som ska erövras är soffliggarna.

Men vill socialdemokratin ha arbetarna?

Men vill vänstern verkligen vinna arbetarklassen?

I åtminstone 40 års tid har olika S-ledningar intalat sig att det är medelklassen som ger valsegern.

Och ju färre som kommer in med ett arbetarklassperspektiv desto svårare är det att bryta upp den politiska kastens etablerade sanningar.

Kommer vänstersidan kunna samla ihop sig till en valseger nästa år?

Så mycket är säkert att en upprepning av valrörelsen 2022 vore katastrof.