Jag vill tvätta min mammas kropp när hon dör

Min mamma skickar sms stup i kvarten och undrar om jag vill ha en vas, en spegel, en stol eller något annat från hennes vind. 

Mamma dödstädar, det vill säga rensar sitt hem så att jag ska slippa göra det åt henne, men var hon hittar allt bråte hon vill ge mig har jag ingen aning om. 

Kanske är det ett resultat av mitt eget tillfrisknande från psykisk ohälsa eller av min mammas alltjämt ökande ålder som gjort att mina tankar om döden de senaste åren har flyttat från mig själv till henne. 

Jag har samlat på döden i nästan hela mitt liv, ömsom i dödsångest, ömsom i dödslängtan. Jag läser allt jag kommer över, utforskar begravningstraditioner och religion.

Jag förkovrar mig i konsten om döden men också i dödens produktionsvillkor. Om jag kan kontrollera döden och behärska dess konturer kan jag kanske äntligen få lite distans. 

Mamma är inte döende. Poängen med dödstädning är att man ska göra det ändå, eftersom döden faktiskt inte är en eventualitet utan förr eller senare ett faktum. 

Som bekant är vi på så vis alltså alla döende, hela tiden, även om de flesta av oss kanske bara ägnar det hela en tanke kring allhelgona. 

Mamma är krass inför döden

Mamma har alltid varit krass inför döden. Kanske är det så att alla ensamstående föräldrar är det. De uppfostrar sina barn tidigt inför en kommande föräldralöshet.

Ensamståendet för ett ensambarn är ett skört tillstånd, både ekonomiskt och socialt.

Risken är helt enkelt för stor att barnet lämnas i förtid, särskilt om man som jag och mamma bor i ett land där vi saknar släkt. 

Jag var kanske tio år när jag för första gången fick veta var alla viktiga papper fanns i lägenheten. I dag ligger de i en back under mammas säng.

Hon vet redan vilka låtar som ska spelas på hennes begravning: Sjostakovitj andra jazzsvit och Yö Tuudittaa av Jorma Uotinen. 

Här om halvåret frågade hon om jag ville ha framtidsfullmakten när hon inte längre kan fatta egna beslut i sjukvården. 

Sokrates ska enligt Platon ha kallat självaste filosofin för “konsten att dö”. Mamma verkar behärska den konsten. Det gör inte jag.

Jobbade i Riddarholmskyrkan

Under ett par somrar arbetade jag i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Platsen är avkristnad men på sätt och vis fortfarande helig i makt av sin historia. Det är Stockholms äldsta bevarade byggnad och kunglig begravningskyrka.

Jag gick runt på nedtrampade stengolv mellan gravkoren i den sorts tystnad en kyrka inspirerar hos sina besökare. Jag var lycklig att sommarhettan aldrig kunde nå mig bland gravarna.  

I Riddarholmskyrkan fanns en särskild tradition som ramade in våra arbetsdagar. En sorts ritual.

Av alla gravkor står bara ett öppet så att besökare kan se dess kistor. Lennart Torstenson, en av Gustav II Adolfs fältherrar, fick en kort släktkrönika. Efter hans barnbarns död dog släkten ut och Torstensons vapensköld krossades som traditionen bjuder mot kyrkan.

Inga släktingar kan sörja Torstenson mer. Därför står koret öppet.

Tittar man noga kan man skönja kistornas korslagda benknotor i mörkret, men eftersom det kan vara känsligt för de döda att visas upp för turister äras Torstenson särskilt av kyrkans anställda. 

När vi varje morgon låste upp gravkoret hälsade vi Torstenson god morgon. Vid varje stängning önskade vi honom en god natt. “God morgon, Torstenson!”, “God natt, Torstenson!”. 

Brukade ta med sig fickplunta till jobbet

Vid sommarens slut, när Riddarholmskyrkan stängde för säsongen, brukade en kollega ta med sig en fickplunta till jobbet för att vi skulle kunna tacka Torstenson för året. 
“Skål, Torstenson! God natt, Torstenson!”.

Ingen gör något varje sommardag inför Gustav II Adolfs grav i samma kyrka. På så vis har Lennart Torstensons minne ritualiserats längre än minnet efter hans kung. 

Döden i Riddarholmskyrkan är med undantag för Torstenson förseglad i sten. Kalla sarkofager i marmor och porfyr pryder de kungliga gravkoren. De flesta prinsar, prinsessor och ett par kungar och drottningar vilar i stängda rum under golvet. 

I andra kyrkor i Europa är döden synligare. Fotografen Paul Koudounaris kallar dem “himmelska kroppar” – skeletten efter helgon som prytts med guld och ädelstenar och som klätts specifikt för att visas upp. 

I Gars am Inn i Bayern, Tyskland, sitter Sankte Felix på en tron av guld och lutar sig mot sin ena hand.

Skelettet är klätt i rikt broderade klädnader – en koboltblå mantel och en rubinröd dräkt. Hans benknotor är synliga men till nästan varje centimeter prydda av pärlor, glasstenar och juveler. 

Runt om mellersta Europa – i södra Tyskland, i Österrike, Tjeckien, Schweiz och norra Italien – har St Felix ett hundratal lika utsmyckade och heliga kollegor. 

När 30-åriga kriget härjade plundrades många katolska kyrkor av protestantiska styrkor. Reliker stals, skändades och förstördes. I spåren av skövlingarna uppstod en hel marknad för nya reliker.

De himmelska kropparna beställdes från Italien och en industri att hitta kvarlevor av romartida helgon föddes.

Så har många okända och helt vanliga människor fått helgonstatus i efterlivet. St Felix i Gars am Inn skulle lika gärna kunna vara en romersk smed, kanske inte ens en kristen. 

Döden kallas den stora utjämnaren

Döden kallas den stora utjämnaren. Det är ett öde vi alla måste möta och inga rikedomar eller höga titlar kan rädda oss. Efter döden tycks vi ändå försöka.

Omständigheterna kring begravning, minne och ära faller ut olika. Att bevara någon för eftervärlden kräver stora resurser. 

Judith Butler har skrivit om osörjbara liv och kroppar. Det är människor vars liv aldrig räknades som liv och därför kan de heller inte sörjas efter sin död.

En romersk slav kan vara ett exempel på en sådan kropp, alla offer i de senaste årens krig mot Gaza likaså.

Det är dödens yttersta ojämlikhet, den som drabbar människor som knappt ens får en grav. De mördas i konflikter och ses av makten som utbytbara. 

Jag drömmer om en död som inte är en utjämnare utan en tillrättaställare. Det är en död som byter plats på det som fanns i det levande.

Det är en död där en romersk hednasmed är återuppstånden som ett gudalik och en död där en stor fältherre har blivit turistattraktion. 

Det är en död där en finsk ensamstående mamma förtjänar alla ärans kransar. 

Gamla och sjuka vill ingen kännas vid

Ingen död väcker så mycket uppmärksamhet som den unga och vackra, men den gamla och sjuka vill vi inte kännas vid. Edgar Allan Poe skrev det en gång rakt ut: “En vacker kvinnas död är odiskutabelt det mest poetiska ämne som finns”. 

Intresset sträcker sig från konsten till den omåttligt populära True Crime-genren i poddar, böcker och dokumentärer.

Den finns till och med representerad i den medicinska vetenskapen, här mer morbid än någon annanstans. 

Läkarstudenter kunde på 1700-talet i vissa skolor i Italien och Frankrike studera anatomi genom så kallade Venusdockor. 

Dessa anatomiska venusfigurer är gjorda i vax och avbildar unga kvinnokroppar. Vissa är helt nakna, men många är halvklädda – ekivoka, som mitt i en orgasm. Deras bukar är uppfläkta, på vissa hänger tarmarna ut.

Andra är gravida och livmodern är uppskuren. Muskelfibrer och blodådror är skulpterade i minsta detalj. De är som en sexualmördares offer, objektifierade och sexualiserade, lika vackra som vidriga. 

Full av erotisk död

Kulturhistorien är full av den här typen av erotisk död. True Crime-spektaklen och Venusdockorna estetiserar döden. De hanterar den dock inte, vilket är en viktig skillnad. 

Som materiellt och existentiellt faktum är döden i samtiden nästan osynlig. Vi försöker leva som om den inte ska drabba oss över huvud taget och att alls närma sig kroppen efter en anhörig är för många otänkbart, makabert.

I ett historiskt perspektiv är det unikt. Tidigare generationer har levt med döden i sin vardag. Spädbarnsdödlighet, sjukdomar och krig gjorde döden till alla levandes granne. 

Den amerikanska begravningsentreprenören (även om just ordet entreprenör klingar en aning illa i sammanhanget) Caitlin Doughty arbetar med att sprida kunskap om begravningsbranschen och om de olika sätt människor kan eller tvingas möta den praktiska döden. 

Hon har i flera texter och filmer på Youtube kritiserat utvecklingen av den amerikanska begravningsindustrin och dess tendens att alienera familjer från sina döda anhöriga.

Enligt Doughty handlar inte detta om att ombesörja en värdig död – det är en marknadsstrategi. 

Det finns pengar att tjäna på att familjen gör så lite som möjligt med sin anhöriges kropp och begravning. Ju mer döden professionaliserats desto mer har den lejts ut till främlingar. 

I västvärlden har begravningsindustrin haft ett stort inflytande på lagstiftningen kring hantering av kroppar och begravningar.

Att en kropp begravs i den fria naturen, till exempel, är ofta förbjudet och motiveras av lagstiftningen som en smittorisk, trots att vetenskapen inte ger stöd för detta. 

Lagen kräver kremering eller kista

I stället kräver lagen kremering eller kista. Den kräver kyrkogård eller annan allokerad plats. Oavsett vad anhöriga väljer kostar dessa pengar.

En genomsnittlig amerikansk begravning kostar i dag mellan 7 000 och 12 000 dollar, mycket av notan består av kostnader anhöriga enligt lag inte kan välja bort. 

Doughtys böcker och Youtubekanal har gett mig helt nya sätt att hantera döden. Om jag närmar mig den praktiskt, medvetet och med omsorg, hur skulle jag egentligen formulera en god död för mig själv och människorna jag älskar? 

Doughty kallar det för att leva “dödspositivt”. 

I boken From Here to Eternity gör hon en hel världsomsegling för att upptäcka andra sätt att sörja för de döda än de västerländska. I södra Sulawesi i Indonesien träffar hon människor som en gång per år väcker sina döda anhöriga till liv igen. 

Kropparna får nya kläder, de tvättas och borstas rena sedan får de “vandra” tillsammans med sina familjer på gatorna igen. Efter festligheterna läggs de tillbaka i sina gravar. 

I de traditionella japanska begravningssederna hjälper familjen tillsammans till att sortera benrester efter kremeringen av den som gått hädan.

Doughty berättar om Tystnadens torn, begravningsplatser som vilar på tusenåriga zoroastriska traditioner som fortfarande brukas av parser i Indien. 

De dödas kroppar läggs i dessa byggnader utan tak och rovfåglar äter av köttet tills bara ben finns kvar. 

Doughty gör hela sin resa nyfiket och i en öm allmänmänsklighet. Vi möter alla döden, förr eller senare måste de flesta av oss sörja någon vi älskar och vi vill alla göra det väl. 

Att lämna döden i händerna på främmande proffs

Alla traditioner och seder som beskrivs i From Here to Eternity framstår för mig som långt mänskligare än tanken på att lämna döden i händerna på främmande proffs.

Familjerna Doughty möter är nära sina döda. De rör vid kropparna, de klär dem, de tvättar dem. 

Min mamma har redan valt hur hon ska hantera sin egen död. Hon vet vilka sånger som ska spelas, hon har städat och jag vet var alla papper finns.

Men liksom hanteringen av kroppen är en del av konsten att dö så är hanteringen av sorgen också det. 

Ritualerna kring ett dödsfall förenar dödens estetik med dödens praktik. De fungerar också som en sorts brygga för att skapa mening av sorgen.

De innehåller en skönhet men också ett görande. Jag kommer inte ifrån tanken att detta konkreta handarbete kommer att vara det som en dag kommer stoppa mig från att gå itu.

Vi har traditionellt lejt ut ritualerna till präster och begravningsförrättare, men ritualen borde få vara min. För min sorg. För min mor. 

Jag vill genomföra den sista smörjelsen. Jag vill tvätta min mammas kropp. Jag vill klä henne, vårda henne, lägga henne till vila.

Jag vill fysiskt bära henne in i döden liksom hon bar mig in i livet, över havet, från sitt ensamstående till min självständighet. 

Mamma vill att jag dricker champagne

Mamma har gett mig en uppgift inför eftervärlden, till dagarna hon sedan länge är borta och den värsta sorgen lagt sig.

Hon vill att jag ska dricka ett glas champagne till hennes ära varje gång jag åker utomlands.

Mamma vill att jag ska minnas hennes kärlek till resor och världen, ära hennes nyfikenhet och aptit.

Ingenting känns lika riktigt. En dag, om många år, ska jag sitta på Arlanda och höja mitt glas i livsglädje.

Jag ska tänka att jag lärt mig åtminstone detta i konsten att dö. 

“Skål, mamma!”

Detta är en omarbetad och förkortad version av essän ”Jag vill tvätta min mammas kropp när hon dör” som tidigare i år vann tredje pris i Hans Ruins essätävling. Tävlingsbidraget publicerades också i kulturtidskriften Horisont nr 3-4 2025.